OCH VI LEKER ATT DET ÄR JUUUUL

Nä skojar ska snacka om en bok även idag. Men asså längtar så mycket till jul? Och sen hade Spotify skapat en spellista med julmusik speciellt avsedd för oss som kanske börjar med julfirandet liiiite för tidigt, så när jag nu sitter och skriver det här så kan jag tala om för er att jag har julmusik i öronen. Och jag skäms inte ens lite grann trots att det bara är oktober. Sannerligen, så fräck är jag.

Men för att gå vidare till dagens (kvällens, morgonens idk när du läser det här) bok kan man ju säga att julstämningen ”sjönk” avsevärt 😉 (badam kitiishsh) då jag tänker snacka om ”Livbåten” av Charlotte Rogan (den handlar alltså om ett skeppsbrott… båten sjönk… jag hade inte behövt förklara skämtet egentligen va? sry det är en vana. emelie brukar inte vara så snabbtänk i sådana fall. skratten kommer lite på fördröjning)

”1914 förliser oceanångaren Empress Alexandra. Efter att ha lämnat övriga passagerare att drunkna trängs 39 personer i en livbåt som är byggd att bära hälften. För att den unga Grace ska överleva måste andra sätta livet till.

Med list och mod tar hon upp kampen om att härska i båten. En ödesdiger kamp som blottar människans allra mest basala känslor och instinkter såväl hos Grace som hos hennes medpassagerare.”

– ”Livbåten” på Bokus.com

Jag tycker att det här var en helt okej bok. Jag hade väldigt höga förhoppningar på den, efter att ha sett författaren Charlotte Rogan prata om den på TV (okej det var på Malou efter tio. jag erkänner.), men jag tycker inte riktigt att den levde upp till det.

Asså det är ingen dålig bok, men stora delar av den känns bara lite mjäh, if u know what I mean. Den kommer liksom inte igång förrän typ sista trettio sidorna då det blir drama på riktigt, men av någon anledning var jag lite lost just då så kommer inte ihåg jättemycket av slutet.

Överlag är det en bra bok med intressant koncept, men asså… jag gillar inte riktigt huvudkaraktären. Grace känns väldigt tam (even though hennes namn är jättefint) som karaktär och det blir lite tråkigt att läsa från hennes perspektiv hela tiden. Det känns som att Rogan istället försökt lägga krutet hos bikaraktärerna, då dessa är MYCKET mer intressanta.

Som sagt är det ändå en bra bok, med härligt korta kapitel, men det är ingen ny favorit. Av mig får den 6/10.

//Matilda

(men asså kolla på den!!!! man måste ju ge den ett plus för fint cover!!!!! den bara skimrar!!!!!!!!)

I dagens Djupa tankar med Matilda:

hej. hur mår du. har du tänkt på känslan man får när man vet att man ätit för många kakor/för mycket glass/andra sötsaker men man fortsätter ändå äta. sen går man ut och går en liten sväng och tror att man har tränat bort allt och sen börjar man bara äta igen och känner sig som en mänsklig potatis. det händer mig rätt ofta. men det är ok. potatisar är jättebra och härliga och fantastiska på alla sätt och vis. kom ihåg det. om du har liknande syndrom får du gärna höra av dig. vi kan prata om mat tillsammans. nu

(btw har börjat lyssna på My Chemical Romance. vet ej om detta var ett klokt beslut men asså de är bra. lyssna nu. dock splittrades de 2013 så gråter för att man aldrig kommer kunna uppleva dem live (,_,)

Norrsken

Hej igen! Nu när skolarbetet har varit lite mindre tidskrävande under de senaste två veckorna eller vad det kan vara, så har jag verkligen försökt ligga i för att hinna få ut en recension innan jag begravs bland uppsatser om litteraturhistoria, samhällskunskapsredovisningar, matteprov som har allt vad det kan finnas om grafer och funktioner att göra och ja, jag tror ni fattar.

Åter till dagens bok, som är en som jag länge har sett fram emot att läsa. Vi pratar därför självklart om Frida Skybäcks roman ”Norrsken”.

Ända sen Cecilia Stiernfors kom hem till Rosenlund i Skåne, har saker och ting inte varit som de var tidigare. Kanske hade saker börjat förändras redan innan hon gav sig av. Hur eller hur var Cecilia inte längre samma person. Inte efter allt som hänt. Och när hon tänkte på framtiden så gjorde inte den tillvaron bättre. Hennes föräldrar gjorde allt för att försöka få henne bortgift, så fort som möjligt. När de träffar den franske adelsmannen Jaques Rousseau, kan Ernst och Märta Stiernfors inte göra annat än att försöka gifta bort sin äldsta dotter till honom. Cecilia är dock inte förtjust i tanken, och den enda hon skulle kunna tänka sig att gifta sig med är Ludvig. Ludvig som nu befann sig i Italien. Varför hade han inte skrivit till henne? Alla oklarheter, pressen från hennes föräldrar och sorgen över det fakta att Cecilias yngre syster Elisabeth som hon alltid stått så nära, nu istället valde den tredje systern Amelies sällskap framför Cecilias blev inte bättre av hemligheten. Hemligheten som tär på Cecilia, men som hon inte kan berätta för någon om. Hemligheten som hon trots allt hela tiden blir påmind om.

Jag älskar verkligen berättelser som utspelar sig i dåtiden. Speciellt, 17-, 18- och tidigt 1900-tal. Jag älskar det i både böcker, filmer och tv-serier (R.I.P. mitt älskade Downton Abbey). Därför hade jag självklart höga förväntningar på ”Norrsken”, och det är kanske därför jag har väntat så länge med att läsa den. Jag ville inte bli besviken. Det är dock inget som jag hade behövt vara rädd för.

”Norrsken” är en mycket lättsam bok, men samtidigt en som man bara inte riktigt vill lägga ifrån sig. Det är väldigt intressant att läsa om något som utspelar sig under 1800-talet i Sverige och inte i England till exempel, som jag annars ofta hamnar i.

Cecilia Stiernfors är en karaktär som jag gillar. Någon som man kan känna medlidande med. Hon tvingas till saker som hon inte själv har valt, bara för att hela tiden försöka göra det rätta. Men oftast inte för att göra det rätta för sig själv, utan för någon annan. Hennes hemlighet är mycket opassande för en fin ung fröken, och om den kom ut skulle den inte bara förstöra för henne själv, utan även för andra som hon håller kära. Som till exempel systern Elisabeth. Och det är därför som hon fortsätter sitt liv som om ingenting speciellt hade hänt. För att skydda de som står henne nära, och för att på något sätt bli accepterad av sina föräldrar igen. Få dem att förlåta henne för hennes hemlighet.

Hennes hemlighet är dock som läsare inget svårt att lista ut. För vad kan vara en sån stor hemlighet för en ung fröken i 1800-talets Sverige mån tro? De flesta av er har nog redan räknat ut det, men jag tänker ändå inte säga det ifall det är någon som inte förstår för då vore det ju synd att spoila.

När man läser boken tycker jag verkligen att man ska ta sig en funderare över hur fruktansvärt annorlunda Cecilias liv ser ut jämfört med vad det skulle vara för en jämnårig kvinna i dagens Sverige. Det är så mycket som har förändrats. Både i samhället som stort märks stora skillnader, men främst även i varje flicka och kvinnas liv. Jag har genom hela boken försökt jämföra mitt eget och Cecilias liv, då hon inte kan vara många år äldre än jag själv. Tänk om hennes liv hade varit mitt? Hur skulle jag då ha handlat?

Av mig får ”Norrsken” av Frida Skybäck (är det bara jag som tycker att det är kul att hon heter Skybäck och att boken heter Norrsken? Japp det är så dålig humor jag har förlåt.) betyget 8/10, inte för att den är spännande eller så för den är ganska förutsägbar men den är bara så mysig att läsa. Jag ser mycket fram emot att läsa nästa bok i serien, ”Polarnatt” som om jag inte minns fel ska handla om mellansystern Elisabeth Stiernfors.

//Emelie

Och här måste jag bara flika in dagen låttips som är Bastilles cover på ”No scrubs”. Ja ni vet, 90-tals (fortfarande stolt över att kalla mig själv 90-talist även om jag knappt har levt 3 månader under 90-talet men är man född på 90-talet så är man ok så jag är 90-talist kom inte och säg något annat) dängan av girlbandet TLC. Bastilles version känns mycket mer verklig. Som om Dan själv verkligen har varit med om det tidigare och nu ba nope detta ska inte hända igen. Såååå… lyssna på låten jag har gått runt och sjungt (heter det sjungt eller sjungit? Tror att jag kanske får det fel pga. min dialekt?) på den hela veckan. Den finns på ett Youtube nära dig. Tack och hej leverpastej. (matilda kan även inflika och säga att ni MÅSTE lyssna. annars blir hennes hjärta ledset. eller, hennes hjätta bli lesset som vi hade uttalat det. don’t break her heart. her achy-breaky heart.)

Wild World

Ja, det är en vild värld vi lever i mina vänner. Och jag tror faktiskt att det är svårt att hitta ett band som beskriver världens alla konstiga situationer lika bra som Bastille gör. Kanske klingar namnet lite bekant i dina öron? Lyssna på ”Pompeii” från deras första album ”Bad Blood” så kanske minnet för dig tillbaka till sommaren 2013 när den spelades överallt. Lyssnat klart? Do you remember? (those cold christmas nights, when we saw the world in harmony?(förlåt jag såg en chans att göra en Backstreet Boys OCH julreferens och jag tog den)(för vem älskar inte BB och jul??? eller ah, vem älskar inte julen? jag älskar julen iaf))

Nu när ditt minne är lite uppfriskat (eller du kanske visste precis vilka Bastille var så fort namnet dök upp på dina näthinnor, eller kanske du inte ens kommer ihåg/har hört låten jag nämnde för några meningar sedan (btw i så fall har du levt under en sten din lilla gråsugga)) ska jag ta och berätta varför jag svamlar om ett band som delar namn med Frankrikes nationaldag.

Bastille är ett band baserat i London och namnet kommer från att sångaren, Dan Smith, föddes just 14 juli (tillsammans med kronprinsessan Victoria, sångaren i Imagine Dragons samt min bästa vän). De gör en massa underbar musik, som nog är lättast att samla under genren indie, men asså. Tbh. De är så mycket mer än en slags genre, eller en slags musiksort eller whateva. De blandar alla sorters genrer och tar upp alla sorters olika ämnen i deras låtar (men wow matilda det är ju lite det som är meningen med indie, att man mixar lite mhmhm smart girl). Men vad jag menar är att en låt kan vara typsikt poppig, och en annan på samma album är rockig af. Fattar ni?

Anledningen till att jag sitter här och skriver om detta underbara band idag är (för att ni ska ha nåt att läsa lol förlåt i had to) för att för exakt en månad sedan (den nionde september 2016) släppte de sitt andra och otroligt efterlängtade album, ”Wild World”. Och sannerligen, ett mer passande namn får man leta efter. De sjunger om glädje, konstiga sätt att bete sig på en begravning och hur sorg tar form olika från person till person, och alla andra förvirrande känslor vi människor har, fast från vinklar vi kanske inte är helt vana vid (och vinklar som man inte är van vid är liksom lite deras grej. Pompeii handlar ju om hur två döda människor pratar om vad fan det var som just hände /Emelie) och med så poetiskt språk att man bara smälter.

I många fall blir uppföljaren inte lika bra: i böcker är ofta första boken i en serie den bästa, första säsongen i en tv-serie är ofta den man ser om flest gånger och första albumet en artist släpper är det man fastnar för och älskar mest. Det behöver inte alltid vara så, men i många fall är det just på det viset. För att ta ett exempel kan vi kolla på ett annat av mina favoritband, Imagine Dragons. Ja, namnet säger ju rätt mycket i sig: de är fantastiska.

Deras första album ”Night Visions” är nog ett av de bästa album som någonsin producerats. (från min synvinkel) Jag vet inte hur jag ska beskriva det; det är bara så bra. Det finns inte en låt som är lite mer ”njae” utan snarare är alla ”OH F*CK DEN HÄR ÄR UNDERBAR”. Men sen förra året släppte de sitt uppföljaralbum ”Smoke and Mirrors” och jag hade så sjukt höga förhoppningar. Men asså… nja.

Det är absolut inte dåligt!!! Men det är bara inte på samma nivå riktigt. Det finns fler ”njae”-låtar och ”äh jag skippar nog den här just nu. känner bara inte riktigt för att höra den rn” när de kommer på Spotify. Så när ”Wild World” skulle komma ut väntade iallafall jag med skräckblandad förtjusning. ”Bad Blood” (som förövrigt också är ett av världens genom tiderna bästa album, tillsammans med bl.a. ”Vapen och ammunition” av Kent) har INTE EN ENDA LÅT som är ”njae”. Det spelar ingen roll hur man känner sig: sätt på ”Bad Blood” och man mår bra.

Men ”Wild World” gjorde mig inte besviken, kan man lugnt säga. Och kom ihåg hur svårt det är med uppföljare! Ändå lyckas killarna i Bastille än en gång förhäxa mig med sitt språk, sin musik och sångaren Dan’s originella röst. (fun fact: i tonåren tyckte typ Dan själv att han hade en ful röst o man ba wtf u talkin’ ‘bout boy?? /Emelie)  Jag ryser när jag tänker på hur bra deras musik är.

Finns det någon i denna värld som inte fått frågan ”Vem är din favoritartist?” Och vem har inte fått ångest när man måste välja mellan sina älsklingar? Jag har fått det i alla fall. Många gånger. Men efter noggrann eftertanke vågar jag nästan säga att jag har ett svar på den frågan. (nästan)

Och det är Bastille. Varför? Jo, för att de berör mig på ett sätt som få gör. Jag menar inte nödvändigtvis att de berör mig mer än låtar som ”It’s time” av Imagine Dragons, eller ”Kevlarsjäl” av Kent, men på det hela taget så finns det inte en enda låt av Bastille jag känner ”njae” inför. Hos ALLA andra av mina favoritband finns låtar jag tycker mindre om och som jag hoppar över. Men inte hos Bastille, varken på ”Bad Blood” eller ”Wild World”. Varenda en av deras låtar har en speciell betydelse för mig på något sätt och varenda en rör om någonting inuti mig.

Så: har du inte lyssnat på Bastille så tycker jag att du ska göra det. Like, right now. Jag ser att jag nästan är uppe i 1000 ord, och det blir bara rörigare och rörigare, så det är väl dags att avsluta, men jag hade kunnat fortsätta beskriva min kärlek för detta band och deras musik i tusentals ord till. Ändå hade alla dessa ord inte räckt till. ”Wild World” får av mig… att säga 10/10 räcker inte. Lyssna själv så förstår du.

//Matilda

 

Istället för dagens Ted-citat tänkte jag köra på en lite nyare grej. vi kan kalla det för ”Djupa tankar med Matilda”. Enjoy:

kom bara att tänka på en sak: tänk om ni kunde se när jag sitter och skriver här. har absolut inget uttryck i mitt ansikte utan stirrar bara på skärmen medan mina fingrar skapar knapprande ljud på tangentbordet. inuti stormar känslorna för albumet men utanpå är jag lite död. hade varit kul om ni kunde se. nu ska jag gå på toa.

Och sen bara liiiiite notes från Emelie här: Alltså Bastille är en fkn gudagåva sända från himlen. Alltså this music. jaföuhwäFOHjkabclg. Älskar älskar älskar. *Dör inombords bara jag tänker på all deras musik*. Och sen alltså personerna i bandet. Jag dör. Alltså fuuuuuck så jävla roligaaaaaaaaa. Alltså tänkte komma på ngt kul de har gjort när jag sitter och skriver här och det första jag kommer att tänka på är något som säker inte alla tycker är kul men jag själv gapskrattade första gången jag hörde. Det var i somras. De spelade på Glastonbury (eller var det Reading eller vad var det men skitsamma). Det var precis efter Brexit. Och de bestämmer sig för att byta en mening i ”Pompeii” från ”And the walls kept tumbling down” till ”And the Pound kept tumbling down…” Alltså fuck ja detta är min dåliga humor och det hade inte så mycket att göra med det nya albumet men fuck vad jag älskar Bastille bara. //Emelie

The Queen of the Tearling

Jag sa ju att jag snart skulle komma tillbaka med en bokrecension, så här är jag. Idag tänkte jag skriva om en bok som jag har hållit på med i nästan en månad. Jag kan lova att det inte har tagit så lång tid på grund av att den inte var bra, utan det har helt enkelt varit massa annat som har tagit tid och som har behövt gå före att läsa. Ok alla fattar att jag snackar om att det har varit alldeles för mycket i skolan. Hur eller hur, nu har jag alltså äntligen läst ut boken ”The Queen Of The Tearling” av Erika Johansen.

Kelsea Raleigh (Glynn), dotter till drottning Elyssa, är nitton är gammal. Trots att hon är född till att bli nästa regent i The Tearling har han vuxit upp i en stuga mitt i ödemarken, utan sin mor eller sin ännu okända far. Hon har blivit uppfostrad av sina adoptivföräldrar Carlin och Barty Glynn. Men nu, på hennes nittonårsdag kommer allt att förändras. Hon blir hämtad av soldaterna, som har kommit för att föra henne till The Keep i huvudstaden. Där ska hon krönas till att bli drottning, för att få ett korrupt, fördärvat och farligt kungarike på sina axlar. Så länge hon lever tillräckligt länge för att ha någon chans att få det.

En av fördelarna med ”The Queen Of The Tearling” tycker jag är bokens karaktärer. Jag tycker att många av dem är ganska underhållande. Det är ju inte meningen att detta sak var en go o glad komedi sådär så man sitter ju inte och rent ut skrattar, men vissa av karaktärerna har bara ett lite småunderhållande sätt tycker jag. Och det är härligt. För annars tycker jag att det kan bli lite rörigt med dem, på grund av att huvudperspektivet hela tiden skiftar, alltså en stund får vi läsa ur Kelseas perspektiv och i nästa stund ut någon annans. Detta kan vara bra i vissa böcker, då man ofta får en djupare förståelse i varför vissa saker händer och inte händer, och jag tror även att det är tanken i detta fallet. Men jag vet inte, jag är inte så såld på det i den här boken. Jag kanske ändrar uppfattning om detta i de kommande böckerna då man kanske kan märka ännu mer hur detta ”leder fram till något”. Men just nu tycker jag bara det blir lite långtråkigt när det är ur någon annans perspektiv än The Fetch och Kelseas.

Boken är spännande. Mestadels. På sina ställen tycker jag att det kan bli lite långdraget, men när det väl händer grejer så är det riktigt spännande. Detta kommer dock troligtvis bli bättre i ”The Invasion Of The Tearling”, som är nästa bok i serien. Från flera håll har jag hört att uppföljaren i detta fallet ska vara mycket bättre. Och jag håller tummarna, för jag tror verkligen att nästa bok kan vara RIKTIGT bra (har inte läst den själv än, men Matilda har så ni kan nog snart vänta er en recension på den här). Hur eller hur vill jag läsa mer, och ser fram emot att nästa bok blir lite bättre. Här skulle jag dock vilja tillägga att den här boken har varit bra och jag gillar den, men jag kanske kan ha fått den att låta sämre än vad den är vilket jag verkligen inte vill. Jag tycker absolut att ni ska ge er på jakt efter den här boken, antingen i en bokhandel eller på ett bibliotek.

Själv har jag läst ”The Queen Of The Tearling” på engelska, men har inte kunnat hitta något om att den skulle finnas på svenska än (verkar dock finnas på både polska, holländska och tyska ifall ni skulle vara intresserade av att läsa den på något av dessa språk istället). Jag tycker personligen att den gick bra att läsa på engelska, men sen är jag även väldigt van vid att läsa på engelska och kan tänka mig att det kanske inte är den bok man bör ta som en av sina första om man inte är jättevan vid att läsa på engelska då den tillfälligtvis kan vara lite knepig. Men som vanligt tycker jag ändå att man kan ge den ett försök, även om man kanske inte brukar läsa på engelska. Mitt tips är att ha en ordbok (kan rekommendera tyda.se om man vill ha en digital ordbok. Eller så är ni som mig som älskar att slå upp ord i ”vanliga” ordböker och då tycker jag ni tar en sån istället. Ta gärna en som ni tycker mycket om. Personligen brukar jag använda en ordbok som jag tog från min högstadieskola när jag slutade nian då den ändå skulle slängas eftersom skolan ansåg den för sliten. Jag fick även min mycket saknade dåvarande engelskalärare att signera den åt mig och nu blir jag extra glad varje gång jag öppnar den och ser det. Det blev lite personlig info som jag inte hade räknat med men aja jag bjuder på det ifall det var någon som tyckte det var kul att veta lol) nära till hands.

För att runda av det hela tänkte jag bara dela ut mitt helhetsbetyg till boken, som jag tror får landa någonstans runt 6,5/10.

//Emelie

PS. Jag tycker ni ska ta och lyssna på Castle – The Huntsman: Winter’s War Version av Halsey. Det känns som att hela den låten passar helt perfekt in på handlingen i just ”The Queen Of The Tearling”. Så lyssna på den. Den är bra. Och läs boken. DS.