Blodbokens tid

Tjosan! Eftersom det i stort sett är för varmt för att göra något annat än att lägga sig i skuggan och läsa, så gjorde jag såklart inget annat. Det resulterade i att jag läste ut ”Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson, som är en bok med fiktiv handling men som till viss del bygger på till exempel personer som funnits i historien.

blodbokenstid

I ”Blodbokens tid” får vi följa kung Magnus av Sverige, som i början av boken befinner sig i Kalmar (kanske ville även han ta del av den stad som i modern tid nu blivit utsedd till årets sommarstad tre år i rad för ja den var ju fin reda på 1300-talet när kung Magnus levde). Han ska bege sig ner mot Skåne för att bevittnat sin kusin Ingas bröllop med hertig Hans av Slesvig. Vad han inte vet är att vissa smider ondskefulla planer och planerar att typ trasha bröllopet och döda Magnus, hans fru och deras barn för att de vill ha en annan kung.

På det hela taget är ”Blodbokens tid” en helt okej bok, men jag känner aldrig riktigt att den är så spännande och fängslande som jag hade önskat. Språket blir ofta lite drygt och kan kännas rätt så konstlat. Inte heller tycker jag att ”Blodbokens tid” är en passande titel på boken. Efter att ha läst boken förstår jag absolut varför den heter som den gör, men det känns som man har döpt den efter en sidokaraktär som egentligen inte spelar särskilt stor roll för berättelsen. Speciellt när ämnet bara tas upp cirka 3 gånger i hela boken. 🙂 Innan jag började läsa trodde jag att Blodboken var en bok som man läser, men det var det visst inte. Det var en bok. Som trädet bok. Fun fact sådär,jag vet inte om det bara är jag som tolkade det så lol.

Boken får 5/10 glassar då den inte riktigt levde upp till vad jag hade hoppats på.

//Emelie

Minns ni Oskar Linnros låt Från och med du? Ja det gör ni, och den är bra faktiskt så lyssna på den.

Året med Ernst

Hej, och grattis till er som har gått på sommarlov, tagit studenten eller har gått på semester! Och till er som precis som vi har ett litet tag till innan det officiellt står ledighet på schemat: det är inte långt kvar nu.

Trots att det snart är sommarlov för min egen del så har jag inga sommarkänslor än. Alls. Överhuvudtaget. Men lite hjälp på traven med att få igång de känslorna fick jag i alla fall när jag igår läste det sista kapitlet jag hade kvar att läsa i ”Året med Ernst”, skriven av ingen mindre än Ernst Kirchsteiger aka kungen av alla mysgubbar själv. (För er som inte lyckades lista ut det så var det sommarkapitlet jag läste igår då för ja det är väl lite svårt att få igång sommarkänslorna om man sitter och kollar på bilden med snö. Kanske är det det felet jag har gjort hela våren när jag suttit hemma och kollar på otaliga bilder och videor men snö och skidåkning, menmen…)

ernst

Framsidan på denna boken tycker jag sammanfattar vad den innehåller mycket bra. Vi har

såklart titeln på boken, ”Året med Ernst”, tillsammans med en bild på Ernst där han ser så from ut som bara han kan göra, och bokens slogan ”Två meter kärlek med mat, blommor, tankar och inredningstips”. Det är precis vad boken innehåller, uppdelat i fyra olika kapitel efter årets fyra årstider. Och lite fina förord också såklart. Själv har jag alltså valt att läsa boken genom hela året, och lästa höstkapitlet när det började bli höst och vinterkapitlet när det började bli vinter och så vidare, för att få lite inspiration och känslor kring de olika årstiderna.

För att sammanfatta hela boken i ett ord skulle jag säga ”mys”. Man märker att Ernst själ talar till en genom boken, och den är fylld av mysiga bilder, mysiga ord och tankar från Ernst, mysiga recept och mysiga tips på inredning. Allting är mysigt. Och därför får ”Året med Ernst” 10/10 i mysfaktor.

Läs den och mys.

/Emelie

Dagens låttips blir att tänka tillbaka. Fundera på vilka sånger ni sjöng på skolavslutningarna på lågstadiet. Tänk tillbaka på en gammal sommarplåga som du inte har hört på länge, och som det helt enkelt är omöjligt att inte sjunga med i när du helt plötsligt hör den igen och direkt får tillbaka massa minnen från just den sommaren. En sån låt för mig är till exempel Summer Paradise ft. Sean Paul som Simple Plan släppte inför sommaren 2012. Fina grejer det. Eller Sången om sommaren som min klass sjöng när jag slutade ettan. Det är också mys det.

Las Chicas Del Cable

Hello! (japp vi blev lite internationella redan från början.) Idag har jag ätit kroppkakor, men det är tyvärr inte den lyckan jag ska prata om idag även om det gjorde mig väldigt glad. Idag kommer det heller inte handla om någon bok, utan en serie. I veckan såg jag klart det åttonde och hittills sista avsnittet av Netflix första spanska originalserie. Och nu gör jag inget annat än att längta efter fortsättningen, som jag redan från början kan tala om kommer komma! Första säsongen är nämligen indelad i två block, med åtta avsnitt i varje. Hittills har det första blocket släppts, men Netflix har ännu inte gått ut med datum för när nästa block kommer att släppas. Jag hoppas dock att det kommer snarast möjligt.

Men innan vi börjar prata om fortsättningen kanske vi ska ta det hela från början. ”Las chicas del cable”, eller ”Cable girls”, eller ”Flickorna i växeln” som serien så fint har blivit översatt till på engelska och svenska är alltså en spansk originalserie från Netflix (jag gillar den spanska titeln bäst och det är även den jag använder för jag känner mig lite intellektuell när jag får använda mina icke existerande spanskkunskaper). Serien handlar inte helt oväntat om några kvinnor som jobbar i växeln på ett telefonbolag i Madrid under 1920-talet. Detta kanske inte låter så himla rafflande (om man inte som jag går igång på allt som har med kostymdrama att göra), men där tar man sig miste. Serien tar på många sätt upp främst hur det är att vara kvinna i en ytterst mansdominerad värld. Och jag tycker den gör det bra. Självklart måste man ta den här serien med en nypa salt då det väldigt tydligt märks att den inte är 100% exakt med verkligheten, men som sagt tar den upp flera viktiga punkter som hustrumisshandel, och överlag hur män och kvinnor behandlas olika.

Så summan av kardemumman (jag gillar dock inte kardemumma men aja man kan ju låtsas) är att jag gillar detta. ”Las chicas del cable” är en snyggt gjord serie som följer flera karaktärer och spinner i flera trådar samtidigt, utan att tappa fokus för mycket. Efter att ha sett de åtta avsnitten som finns ute vet jag allvarligt talat inte hur jag ska stå ut med att vänta på resten, då det känns som att allting står på spel eftersom inga av trådarna man har spunnit i har klarats upp och det hela slutar med en jädrans cliffhanger.

Skriv gärna en kommentar om du också har sett serien eller funderar på att se den, skulle gärna prata av mig med någon annan om den!

/Emelie

Dagens låttips blir ju såklart att lyssna på hela Harry Styles album, för ja… vem älskar inte Harry Styles? När man har lyssnat klart på det kan man ju även ta och lyssna på låten ”Salt” av B Miles, som man kommer känna igenom som introlåten till just ”Las chicas del cable”. Och nu höll jag precis på att glömma! Bastille gjorde en ny live lounge-spelning i veckan och ja det kan man fan inte missa heller.

Antikrists mirakler

Ja jag vet, det var 100 år sen jag skrev något. Men det händer mycket grejer nu helt enkelt, och mycket av det tar mycket tid. Det har tyvärr denna boken också gjort. ”Antikrists mirakler” av Selma Lagerlöf var tyvärr inte lika bra som jag ville att den skulle vara.

Jag började läsa i början av året (japp du läste rätt I början av året) men har inte blivit klar förens nu. Eller ja typ förra helgen men sen har jag inte haft tid till att skriva). Anledningarna till att det har tagit så lång tid är för att den har varit jobbig och läsa då den tar tid, och jag inte tycker den är särskilt fängslande. I mitten av boken var jag tvungen att läsa en annan bok, för att få en paus från denna.

semla.jpg”Antikrists mirakler” utspelar sig i den italienska staden Diamante. Och dääääär…. lever folk. Typ. Nejmen det kommer en kristusbild och så blir det lite kaoz in the houze och sen är Gaetano och donna Micaela kära men sen åker Gaetano iväg och och då ska donna Micaela bygga en järnväg och sen… vänta va? Frågade du vilka Gaetano och donna Micaela är? Tyvärr har jag inget bra svar på det för jag vet knappt själv.

Jag upplever hela boken som rörig då det känns som att det hela tiden kastas in nya karaktärer, utan att det egentligen gör det. I vissa kapitel förflyttas handlingen till någon annanstans och handlar om någon annan karaktär som antagligen på något sätt ska tillföra någonting i våra tankar när vi läser själva huvudberättelsen. Dock tycker jag att man släpper dessa sidospår utan att binda samman dem med handlingen tillräckligt, och därför känns de i de allra flesta fall oerhört onödiga.

Boken blir dryg och rörig oh det genererar i att jag inte kommer sätta något högt betyg. 2/10 kanske det får bli? För trots allt så tog jag mig ju igenom den? Ja vi säger väl det.

Gott folk, som avslutning vill jag bara påminna er om att nu inte glömmer bort att kolla på finalen av Let’s dance ikväll (heja Anja!!!!!) och missa för guds skulle inte Eurovision song contest imorgon kväll. (Har en hemlig dröm om att programleda det en gång i mitt liv. Nu är den drömmen inte så hemlig längre.) Men missa inte det. Seriöst. ESC och säsongspremiären av På spåret är ju årets största TV-händelser.

//Emelie

Tipsar även om att lyssna på Steffos låt ”Hatten av”. Har inte lyssnat själv än men antagligen är den mycket bra, eller molto buono som man skulle ha sagt i Diamante.

Etthundra mil

Om tid kunde mätas i sträckor som centimeter, meter och så vidare så känns ”Etthundra mil” som en rätt lagom beskrivning på hur lång tid det var sedan någon av oss skrev något här. Det har varit uppsatser hit, uppsatser dit, studiebesök i Stockholm, skolkabaré fyra dagar i sträck (skojar inte, från 08.20-20.00 söndag till onsdag förra veckan (MEN SÅ VÄRT DET har aldrig haft så roligt i hela mitt liv)) samt hade vi besök av en liten fluffig varelse (en katt.) vid namn Bagheera hela förra veckan. MEN det ska det bli ändring på idag. Jag tänker snacka lite om boken som redan omnämnts två gånger på väldigt kort tid här idag, nämligen ”Etthundra mil” (där kom en tredje) av Jojo Moyes.

Om någon trevlig människa läst några av våra tidigare inlägg har den människan kanske märkt 100milatt jag (Matilda) kind of älskar Jojo. Hennes sätt att skriva är så fantastiskt realistiskt och trovärdigt, så mänskligt och down to earth trots att hennes huvudkaraktärer ofta är ganska färgstarka personer. Jag är såld, helt enkelt. Jojo, jag bugar inför dig och din konst.

”Etthundra mil” handlar om Jess Thomas. Hennes tillvaro är inte som alla andras: trots att hon blott är 26 (eller 27, whateva där nånstans strax över tjugofem iaf) år gammal har hon en tonårig (styv)son som blir misshandlad i skolan, en nioårig dotter som är lite av ett mattegeni, samt en man som inte visat minsta intresse för varken henne eller barnen på två år. Pengarna räcker knappt till mat och hyra, men när dottern Tanzie erbjuds en plats på en bra privatskola vill Jess inte behöva säga nej. Men för att Tanzie ska kunna börja där måste hon vinna Skottlands matematikolympiad, och därmed ta hem prispengarna på femtusen pund.

Problemet är bara att familjen inte ens har råd med resan till Skottland. Men, helt plötsligt dyker IT-miljonären Ed upp som en räddare i nöden. Han erbjuder sig att köra hela vägen från södra England till Aberdeen. Men ska de hinna i tid?

”Livet efter dig” är fortfarande min favorit bland Moyes böcker, men ”Etthundra mil” är inte jättelångt bakom. Återigen, Jojo lyckas skapa otroliga karaktärer som berör. Eds karaktärsutveckling är även någonting att prisa. Väldigt naturlig på någe vis, men ja, visst var det väntat, men ändå inte konstigt smörigt? Om du läst, fattar du vad jag menar? Om du inte läst: läs.

”Etthundra mil” är en väldigt bra bok. Jag rekommenderar den starkt. 8,5/10 påskkycklingar.

//Matilda

I dagens Djupa tankar med Matilda:

lyssna på dansk musik. det är underbart. speciellt rap och hip hop. tycker egentligen inte så mycket om dessa två genrer men på danska blir det bra. gosigt liksom. när du ändå är inne på någon applikation som spelar musik (eller om du lyssnar på kassettband (ping, 13 reasons why)) så lyssna på ”Fjärilslarvens sång” av James & Karin. den är så episk.

 

Odinsbarn

Hirka är femton år gammal och hon saknar något som alla andra har. Hennes far har alltid sagt att det var vargarna som tog den när hon var liten. Hennes svans. För på ryggslutet, där den borde ha suttit, finns bara ett ärr. Men bara en kort tid innan Riten får Hirka reda på något som förändrar allt. Hon har aldrig haft någon svans. Hennes far stack kniven i henne för att det skulle se ut som att vargen hade slitit bort den. Och hennes far är egentligen inte hennes far, för Hirka hör inte hemma i världen hon lever i. Hon är ett Odinsbarn. Hon är menskr. Och hon bär på Rötan. Hela Hirkas värld vändes upp och ner med bara en handvändning. Men innan ”Odinsbarn” är slut så har den hunnit skakas flera gånger om.

Hej allihopa <333. Som ni redan har sett så har jag precis avslutat Siri Pettersens debutroman ”Odinsbarn”. En riktigt härlig fantasy.

Detta är en bra bok. Det är alltid najs med en bra fantasybok, och det är detta. Handlingen är intressant, och får mig lite att tänka på böckerna/serien ”Outlander”. Någon flyttas från en värld från en annan genom att gå igenom en stenring. Men sen är saker och ting lite annorlunda haha. Hirka lever i en korrupt värld som styrs av 12 representanter från de 12 starkaste familjerna. Och ja saker och ting är inte jättemysigt hela tiden helt enkelt. Vi följer Hirka och de svårigheter hon ställs inför, vilket till en början endast är kopplade till att hon saknar sin svans och förmågan att Famna, som alla med svans kan. Men efter ett tag blir ju problemen bara fler och fler.

JOdinsbarn.jpgag har redan sagt att detta är en bra bok, och det är det. Men i början hade jag väldigt svårt att se vad ”konflikten” skulle vara och den kändes väldigt oklar. Jag gillar att kunna sa vad som ska bli det stora problemet karaktären ska ta sig förbi, för jag tycker ofta att det är så svårt att greppa handlingen när man inte kan se det. Vissa delar i boken känns även en del överdrivet, oftast då konversationer mellan en del av karaktärerna, och det är jag inte så förtjust i. Jag är heller inte överförtjust i Hirka, utan att riktigt veta varför. Som sagt är hon 15 år, men i min värld är det helt omöjligt. Hon känns mycket äldre, även om hon ibland visar mer ”barnsliga” drag. Varför skriva det som att hon är 15 när hon utan tvekan ändå beskrivs som äldre? Personligen tycker jag bara det känns konstigt. Sen vet jag inte om det beror på att jag själv börjar växa ifrån alla dessa tonårskaraktärer, åtminstone när åldern mäts i siffror. Och det börjar kännas konstigt när man tänker på det. Jag är tre år äldre än Hirka. Tris i Divergent var 16, och Katniss likaså i första boken om Hungerspelen. Harry 17 när han dödar Voldemort. Vad har jag gjort i mitt liv liksom? Men nu ska vi inte diskutera min ålderskris utan fokusera på boken.

På sina ställen känns den lite utdragen, och man bara ”snälla kan vi komma till saken nu eller???”, och det blir aldrig riktigt så spännande att man inte kan lägga ifrån sig boken, förutom slutet av den. För där vill man bara ha mer. Men när saker och ting händer så är det bra skrivet liksom. Vissa trådar hade jag även önskat att man hade spunnit vidare på. Men jag tänker att det kanske man knyter samman mer med i andra boken? Vi får se, för jag tänker fortsätta läsa ”Korpringarna” som serien heter. Allt som allt för första delen i serien 6.7/10 svansar.

//Emelie

Eftersom vi ändå har tagit oss till Norge med boken, kan vi ju lika gärna stanna där eftersom det nu är dags för dagen låttips. Lett å være rebell i kjellerleiligheten din av Karpe Diem är vad jag tycker ni ska lyssna på idag.

The Halcyon

Hej alla fans.

I väntan på nästa bokrecension tänkte jag ge er ett tips på en tv-serie. Själv känner jag att den verkligen har något jag hade väntat efter. Jag är helt såld på historiska draman, och efter att mina fett älskade babes, Downton Abbey, The Paradise och Mr. Selfridge med mera alla nu har nått sitt slut har jag näst intill haft lite abstinens. Tills för några veckor sedan, då SVT började sända The Halcyon, eller Hotell Halcyon som det har fått heta på svenska.

The Halcyon är alltså ett välkänt hotell i London. I serien befinner vi oss just där, fast mitt under Andra världskriget. Vi får följa allt ifrån gäster till personal till hotellets ägare. Och vart man än vänder sig får man näsan mitt i en spännande intrig.

Mer är faktiskt svårt att säga om handlingen. Allt och inget händer, men det har inget direkt som är ”det stora jätteproblemet” som i första säsongen av Downton där allt handlar om vem som ska ärva. Eller som när Denise kommer till The Paradise, hur ska det gå för henne? Eller hur ska Mr. Selfridge lyckas med sin butik? Självklart finns en handling, och allt knyts på något sätt samman lite av kriget som pågår, men resten tycker jag känns rätt brett. Och jag gillar det. Det blir liksom lite SKAM typ fast på 1940-talet i London. Och inte uteslutande ungdomar.

Har du som jag saknat ett mysigt och härligt brittiskt historiskt drama så är detta verkligen något du bör kolla djupare på. Kanske är du inte ett fan av genren sedan tidigare men inte tycker att det låter helt hemskt, ge det en chans. För det finns banne mej inget bättre än mysiga och härliga brittiska historiska draman.

Alla avsnitt finns på svt play, förutom de som ännu inte har sänts än (vilket jag djupt önskar att de hade). En trailer länkar jag här, men tveka inte att se första avsnittet redan nu. Och kanske andra när du redan håller på. Och tredje. Och fjärde.

Vi höres, vi synes

//Emelie

Dagens låttips är Då går jag ner i min källare av Pierre Isacsson. Den är ju fin den? typ. Stäng inte av med en gång, utan lyssna på hela låten och hör verkligen hur Pierre tar toner som når ända ner i marken. Kanske är det hans stora omfång i sin röst som han sjunger om, att han kan ta toner som går ända ner i källaren? Man kan ju undra.

PS. Serien blir ju inte sämre av att det dyker upp välbekanta ansikten från till exempel Downton Abbey och Mr.Selfridge liksom. DS.

Brooklyn

long time, no see.

Borde verkligen inte sitta och skriva på detta nu eftersom jag har ett reportage till svenskan som ska vara klart i veckan som jag inte ens påbörjat men kom ingen vart där. Det är mycket roligare att skriva här. Btw liksom.

Till er som redan haft lov: Hoppas att ni har haft ett helt underbart sportlov. Till er som har en veckas ledighet framför er: :).

Nej, vill inte vara sån som retar sig på andra, men det typ ligger i min natur? Borde jag typ umgås med positiva människor mer för att motverka negativa tankar? lol nej who am i kidding, jag föddes bitter och kommer dö bitter.

Okej, det var en skum sidenote, men kände bara för att tala om det. Nu till dagens ämne.

(vill inte spoila saker här och det tänker jag inte heller göra. vill bara säga att jag hade valt domnhall gleeson över vad fan han nu heter, alla dar. ALLA DAR. oavsett hur Eilis val turns out vill jag att ni ska veta att jag är på den rödhåriga irländarens sida. tack.)

Det jag tänker snacka lite bullshit om idag är alltså ett alldeles utmärkt filmtips: ”Brooklyn” är en film från 2015 med Saoirse Ronan i rollen som den irländska immigranten Eilis som försöker skapa sig ett nytt liv i 1950-talets Brooklyn.

Filmen är otroligt bra. Jag vet inte riktigt varför egentligen, för det känns inte riktigt som att den når sin högsta potentiella topp i spänningsnivå. Man kan se ställen som hade kunnat göras mer dramatiska, men där man valt att smootha över allt eller skippa dramat helt. Handlingen är rätt simpel: Eilis lämnar sin mamma och syster på Irland för ett nytt liv i Amerika. Det händer lite saker där och av olika anledningar blir hon tvungen att åka tillbaka till Irland. Ska hon stanna där, eller åka tillbaka? Kommer hon ångra den hon lämnar eller den hon kommer hem till? Alla undrar ingen vet.

Så jag vet inte vad det är egentligen som får mig att fastna. Den kan vara den helt underbara känslan av New York under våren (filmen utspelar sig på sommaren men det känns mer som vår), som jag alltid drömt om att uppleva. Kan ni föreställa er den? Att gå runt i denna okända storstad en solig och lite krispig vårdag, sätta sig på en filt i Central Park och bara njuta av vårsolen? Ni som varit i New York skrattar säkert åt min dröm (det gör kanske ni som inte varit där heller, för jag vet det är lite flummigt. men asså jag känner liksom känslan inom mig, vill bara så gärna få uppleva den irl) och gör ni det, jag orkar inte bry mig. Jag är typ obsessed med den typen av känslor, som till exempel hur London skulle kännas en höstdag, Köpenhamn en varm sommarkväll, eller känslan av att bara sitta hemma på altanen med ett glas kall saft en pissvarm sommardag. Alla dessa olika platser får olika känslor beroende på väder, vind, årstid, humör, you name it. ”Brooklyn” får mig att tänka på hur jag föreställer mig New York en perfekt vårdag och jag blir bara så glad av det.

Eller också fastnar jag för Domnhall Gleeson. Hans karaktär är helt härlig och han är en underbar skådespelare. Som jag nämnde lite flummigt tidigare så kan ett ganska stort val förekomma mellan Gleeson och en annan snubbe och för att inte spoila tänker jag nu presentera tre tänkbara slut så att ni inte vet vilket av dem eller ens om något är det rätta:

Alt. 1: Eilis åker tillbaka till New York och till den snubben hon träffade där och de lever lyckliga i alla sina dagar och får en massa ungar och allt sånt shit yep happy family praise the lord för all denna lycka.

Alt. 2: Eilis stannar på Irland med Gleeson och de lever lyckliga i alla sina dagar och får en massa ungar och allt sånt shit yep happy family praise the lord för all denna lycka.

Alt. 3: Eilis åker tillbaka till New York men Gleeson följer efter henne och sen lever de lyckliga i alla sina dagar och får en massa ungar och allt sånt shit yep happy family praise the lord för all denna lycka.

(wow det blev väldigt mycket praise the lord, vill bara tala om att jag inte är direkt troende heller så vet ej varför jesus återkommer hela tiden? liksom, gud och det kanske finns men vi har ju inga direkta bevis, så då kan väl lika gärna hinduerna ha rätt med sin tro? praise shiva liksom? eller så är det islam som har rätt, eller judendomen, like idk and idc tro på vad du vill #inspiration #lovelife #message)

Så, no spoilers. ”Brooklyn” är en väldigt mysig film med en hel del allvarliga inslag och du bör definitivt se den. Av mig får den 8/10.

//Matilda

I dagens Djupa tankar med Matilda:

jesus hatar mig

Jersey Boys

hej. hur mår ni. är det bra. ❤

Guuuuyyyzz i eftermiddags såg jag en film (”hmmm vad kan den heta? kan det ha något att göra med titeln? kanske?”) JA NI GISSADE RÄTT WOW ten points to you who ever you are good job. Jag tänkte alltså snacka lite om ”Jersey Boys”, en film som bygger på en musikal som bygger på den verkliga historien om ”The Four Seasons” vilka var ett av USAs största rockband under 60-talet. Trots att de var en vit musikgrupp lyckades de hålla sig var på topplistorna under ”the british invasion”.  I centrum av gruppen står falsettsångaren Frankie Valli, men trots det känns det aldrig som att han är den verkliga huvudrollen i filmen. Fast det är han. Typ.

Okej ska försöka reda ut det här:

Jag har inte sett musikalen/teateruppsättningen av deras liv, utan detta baseras på filmen som gjordes 2014 med Clint Eastwood (gamla fina Clintan;) nån annan än jag som tänker på Snook varje gång någon säger Clint Eastwood? Ni vet i deras superduperhit ”Mister Cool” så finns det en rad där de sjunger ”han är pang, han är oh, han är Clint Eastwood, han är vart, han är där, han är Mister Cool” kul va). Filmen är uppbyggd lite som en dokumentär på det sättet att det alltid är någon som talar om vad som sker och vem som står i skuld till vem och ”trots att vi fick reda på det först då, visste vi alla djupt inne att det började spåra långt tidigare”. 

Detta ger filmen en rätt annorlunda klang. I början är det Tommy DeVito som berättar det mesta. Man kan väl säga att det är tack vare honom som bandet existerar, då det var han som ”upptäckte” Frankie. Allt som filmen går ändras huvudberättaren och skiftar mellan alla bandmedlemmar, förutom just Frankie. Men hela tiden kretsar historien kring honom, då de andra alltid berättar saker om honom. Sååå, trots att Frankie inte har något eget berättarperspektiv så är han vår huvudkaraktär.

Historien tar en intressant vändning då man även får följa Frankies familj: man ser hur hans turnerande sliter på hans äktenskap  samt hur dåligt hans barn mår av deras fars ständiga frånvaro.

Men vi får även se den välbekanta historien om hur ett band går från att vara på toppen av världen till att få kämpa sig fram för att överleva. Vi får se hur de tär på bandmedlemmarna och hur deras vänskap tänjs till det yttersta. En väldigt intressant film som jag rekommenderar er att se om ni behöver en paus från pluggandet. Av mig får den 8/10.

//Matilda

fun fact: skrev det här för några dagar sen men har glömt posta det. därför kan det bli lite förvirrande med tidsangivelserna som ”i eftermiddags såg blablabla”. aja. ni fattar.