The Tenant of Wildfell Hall

Men hallå igen! Äntligen har det blivit lite vår ute, och det är faktiskt tack vare det som jag har kunnat läsa ut boken som jag ska prata lite om nu. Hade det inte varit sol och någorlunda varmt (dvs. ungefär 10 grader) hade jag ju inte lagt mig ute och solat i veckan. Och hade jag inte solat hade jag antagligen inte tagit mig tiden att läsa ut The tenant of Wildfell hall (Främlingen på Wildfell hall på svenska) av Anne Brontë. Men nu har jag äntligen läst ut den, den som jag har hållit på med så länge så att jag inte ens vet hur länge det egentligen är.

thetenant.jpg

The tenant of Wildfell hall handlar om när Helen Huntingdon, eller Helen Graham som hon utger sig för att heta, och hennes son Arthur flyttar in på Wildfell hall. Enligt Helen har hon och hennes son flyttat dit sedan hennes make gått bort, men eftersom de nyinflyttade gärna håller sig på sin egen kant börjar såklart snacket i byn att gå.

Gilbert Markham skapar dock en kontakt med Helen, och får tids nog veta sanningen. Helen har flytt från sin odräglige make för att kunna skydda sin unga son från hans inflytande. Vi får följa Helens dagboksanteckningar, som beskriver allt som lett fram till hennes beslut att lämna sin man.

För det första skulle jag vilja klargöra att det inte är för att boken är dålig som det har tagit så lång tid att läsa ut den. Den är bara en sån som helt enkelt tar lång tid att läsa, och det blir inte bättre av att den för det mesta håller ett ganska lågt tempo. Boken är uppdelad i tre olika volymer, och det är första när jag har kommit till ungefär halva av volym två som jag faktiskt börjar fastna. Detta gjorde också så att jag valde att ta pauser med den här boken, för att läsa lite annat mellan de olika delarna. Men som sagt, ungefär halvvägs in i volym 2 tycker jag att jag börjar fastna mer, även om det ibland går rätt trögt. Utan tvekan är volym 3 den bästa och mest fängslande enligt mig, och det är även den som gick snabbast att läsa.

Jag ska inte säga att jag är besviken på den här boken, men jag hade ganska höga förhoppningar när jag började läsa den. Av det jag har läst tidigare så har Anne varit min favorit av de tre Brontë-systrarna, då hennes Agnes Grey av någon anledning har blivit en favorit för mig (du kan läsa en recension av den här). Tack vare det hade jag såklart skyhöga förväntningar, men som dock inte riktigt besannades. Det är som sagt inte en dåligt bok, och den fångar mig mer i sin andra halva, men jag tycker inte att den kan spela i samma liga som Agnes Grey. Jag tycker det är väldigt svårt att sätta ett rättvist betyg på The tenant of Wildfell hall, men jag tror vi kanske hamnar på 6/10 eller runt där någonstans.

//Emelie

Idag har jag för övrigt ett riktigt hett låttips! Någon som brukar kolla på Idol? Då kanske du minns Tove Styrke som medverkade för några år sedan. Efter att nyligen ha turnerat med Lorde är det snart dags att släppa ett nytt album, och innan det har hon släppt några nya singlar. Alla är riktigt värda att ta och lyssna på. Själv lyssnar jag just i detta nu på den allra senaste singeln On the low, som har gått på repeat här hemma ända sedan den släpptes i fredags.

 

Annonser

Om jag kunde drömma

Hejsan hoppsan! Dagen till ära har jag dammat av en gammal goding ifrån bokhyllan, som jag läste första gången när jag gick i fyran, dvs. alldeles för länge sen mot vad jag skulle önska. Men för ett litet tag sedan så fick jag en impuls, eller ja en ganska kraftig impuls, och blev helt enkelt tvungen att göra ett avbrott i den boken jag höll på med för att läsa denna. Och titeln ljuger faktiskt inte för er, idag ska vi prata om Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer, aka den första Twilight-boken.

omjagkundedrömma.jpg

Vi har ju redan nämnt att sist jag läste den här boken var jag alltså, 10-11 år gammal, och på den tiden var jag ett hardcore Twilight-fan, även om jag redan då tyckte att den första boken för alltid är den bästa, men att serien tappar i stort sett allt efter den andra boken. Men som sagt, den första är den bästa. Men betyder det verkligen att den är bra? Det är det vi ska diskutera, men innan det tänker jag bara väldigt kortfattat sammanfatta Om jag kunde drömma för er som bokstavligt talat har levt under en gran i skogen hela ert liv:

Bella är inte direkt överlycklig över att flytta från soliga Phoenix upp till den lilla hålan Forks, där det regnar nästan varje dag året runt. Till en början finns inte så mycket som tilltalar henne i Forks, men allt eftersom tiden går blir hon bara mer och mer dragen till den mystiska Edward Cullen. Innan hon vet ordet av är hon oåterkalleligt förälskad i honom. Men Edward är ingen vanlig tonåring. Han är en vampyr.

Okej, så detta kanske inte var den bästa sammanfattningen ni hår fått, men den gör jobbet. Ni är med på takterna.

Vart ska jag börja? Handlingen kanske. Egentligen är den ganska intressant (i första boken!) samtidigt som den är riktigt kass. Allt är ju oerhört förutsägbart, samtidigt som man blir uppslukad av den och då kan man ju inte riktigt säga att den är helt dålig heller? Dock tycker jag att handlingen är bättre i början, för att tappa lite av sin charm och mysfaktor mot den senare delen av boken. För i början är känslan lite som naturen i Forks, som en grön och tät lövskog där löven är fuktiga av regn samtidigt som en lätt dimma smyger sig fram mellan träden. Och det mina vänner, det gillar jag. Jag lever för just den känslan.

Men ja, om man nu har en sån här handling som man inte riktigt kan säga nej till, tillsammans med ett ganska behagligt språk att läsa så är man ju oftast fast. För jag tycker att hela Twilight-serien är skriven på ett skönt sätt, även om det på sina ställen känns allt för cheesy och inte så realistiskt.

Men som jag redan har sagt, jag är svag för den här boken, och har man inte läst Twilight-serien tycker jag i alla fall att man ska ge den första boken en chans. Av mig får den 6,5/10 vampyrtänder.

//Emelie

Tänkte att vi skulle köra ett låttips idag! Tänker först rekommendera ”Sjörövar-Fabbe”för det är en riktigt härlig trudelutt, och även ”Stockholm i mitt hjärta” (även om jag måste erkänna att Stockholm inte ligger mig särskilt varmt om hjärtat) av Lasse Berghagen. För vem älskar inte Lasse liksom?

The Crown’s Game

Jag är lycklig, vänner. Jag är så lycklig och ni ska få veta varför.

Det är så här va att i julklapp fick jag en bok. En väldigt vacker bok som jag var o.t.r.o.l.i.g.t. taggad på att läsa. Vilket jag nu har gjort. Och herregud vad lycklig jag är.

Boken heter som titeln på detta inlägg så fint avslöjar ”The Crown’s Game”. Den utspelar sig i början av 1800-talet i Ryssland.

Det är oroligheter i landet. Tsaren känner att han håller på att tappa kontrollen. Han behöver en lösning och han behöver den nu. Så vad gör han? Han utlyser att The Crown’s Game.

The Crown’s Game är äldre än tiden själv. Det har alltid funnits till ifall att. Ifall att det föds två. För Ryssland kan inte ha mer än en. Magin kan inte delas på.

Vika och Nikolaj är dessa två. De är magiker och Rysslands framtid vilar i deras händer. Eller rättare sagt vilar Rysslands framtid på en av dem. Den av de unga magikerna som vinner spelet går ut med livet i behåll. Den andra skickas rakt in i Dödens mörka famn.

Okej så låt mig nu komma till varför jag är så lycklig. Boken är 1) en fantastisk ungdomsbok och damn vad jag har saknat en riktigt bra ungdomsbok som bara suger fast en och får en att vilja leva i Ryssland på 1800-talet och kunna magins ädla konster.

2) Karaktärerna är så fina. De är så söta. De är underbar. Punkt och slut amen.

3) Ni vet den där känslan man får när man läser Harry Potter? Man blir liksom övertygad om att allt är verkligt och att det finns ett alternativt samhälle där alla kan trolla och har paddor och ugglor som husdjur? Man känner verkligen magin sippra ur sidorna?

20180117_211901

Jag får lite samma typ av känslor. Inte helt och hållet samma känsla som Potter, men det är på ett liknande sätt. Alla böcker har olika känslor (i min värld iaf) och oftas finns en grundkänsla. Är boken i fråga otroligt bra så finns det en extra känsla på den grundkänslan, såsom i Potter där man känner magin. I ”The Crown’s Game” känner jag grundkänslan OCH någonting mer. Jag känner deras magi (som btw känns helt annorlunda från Potters, men det är det bästa jag kan jämföra det med) och jag vill tro att det fanns en tid då Vika och Nikolaj levde. Jag vill tro att det fanns ett Ryssland in need of an Imperial Enchanter. Den håller mig fast och jag myser mig igenom boken. Trots att den är ganska förutsägbar så gör det inget, för den har det. 

Det är helt enkelt en helt fantastisk bok som jag tycker att alla ska läsa. Jag vill liksom inte sätta skyhöga betyg på alla bra böcker, för då tappar man lite förtroendet för 1-10-systemet, men det här är en solklar 10/10 på mys- och känslofaktor.

//Matilda

 

Evig natt

Tjena hejsan hoppsan. Idag tänkte jag skriva ett kort inlägg om boken ”Evig natt” av Michelle Paver.

Huvudpersonen i ”Evig natt” heter Jack. En ganska vanlig kille från London. Men Jack blir kontaktad och injuden till att medverka i en expedition till Spetsbergen tillsammans med några andra killar. Men vad Jack inte vet är att han om några månader kommer vara fast i den arktiska eviga natten, där dagarna under vintertid är precis lika mörka som natten. Och han kommer att vara ensam. Av olika anledningar blir de andra deltagarna allt eftersom bli tvungna att avbryta expeditionen, medan Jack erbjuder sig att ensam stanna kvar. Men är han verkligen ensam?

evig natt

Jag ska tala om för er att jag inte blev glad när i skolan blev tillsagd att jag var tvungen att läsa en bok inom genren skräck. Jag tycker inte om skräck. Så jag gick till mitt lokala bibliotek och bad om en skräckbok som inte skulle vara särskilt läskig, och ”Evig natt” var vad jag fick. För mig som inte tycker om skräck var detta en lagom läskig bok. Den är ganska förutsägbar, och det är inget som gör mig jätterädd i den även om jag blev tvungen att lägga ifrån mig den ibland när ångestkänslorna kom krypande. Men är du en sån som är ute efter att bli rejält skrämd så är detta kanske inte boken för dig.

Som sagt är den väldigt förutsägbar och själva storyn är inget att hoppa jämfota för heller, egentligen. Men den flyter på och är lätt att läsa, skriven i dagboksform fast det oftast inte känns som det.

Jag tycker det är väldigt svårt att sätta betyg på den här boken, för egentligen gillar jag den ju inte riktigt samtidigt som det inte är något större fel på den (om det går att få ut något vettigt ur den meningen?). Så jag kanske bara ska köra på att ge den ett neutralt 5/10.

//Emelie

Dagens låttips blir nog The bad touch av Bloodhound Gang eftersom jag har haft den på hjärnan hur länge som helst nu. Texten är ju som den är men just meningen med Discovery channel sitter verkligen fastlimmad i min hjärna.

Men sen måste jag ju även påpeka att författaren till ”Evig natt”, Michelle Paver är ju den sköna böna som har skrivit böckerna i Vargbröder-serien, som jag älskade när jag var yngre. Hela den serien kan jag varmhjärtat rekommendera till alla, men kanske främst till syskon, barn, kusiner och alla ni känner i kanske sju- åttaårsåldern? Tror jag själv läste den strax efter att jag hade lärt mig att läsa, så kan tänka mig att jag läste den första när jag var sju?

1864

Men hallå för fan (citat från en av mina klasskompisar som jag har insett att jag kommer sakna ihjäl alla av om ett halvår då vi tar studenten). Hur är det med er? Har julstressen tagit över er än? För är det så att den har gjort det så har jag bästa receptet på avkoppling till er här idag. Och det är att krypa upp i soffan med lite glögg och en lussekatt (notera: lusseKATT och inte lusseBULLE) och bara sträckkolla på ”1864”.

Och nu kanske det ringer en klocka hos några, som minns att de för ett par somrar sedan satt uppe och kollade på en dansk serie på tv4. För det var så jag mindes den, eftersom det var då som jag såg den för första gången. Och redan från första stund låg den mig oerhört varmt om hjärtat, och det är förvånansvärt att jag inte har sett om den förens nu. Men nu har det äntligen skett, och jag kunde inte vara lyckligare.

”1864” är som sagt en dansk serie som handlar om det dansk-tyska kriget kring år 1864. Vi får följa bröderna Laust och Peter som tillsammans växer upp på den danska landsbygden. Trots att de inte har pengar i överflöd eller lever något lyxliv är de lyckliga. De bor på en gård tillsammans med sin mor, då deras far dog när de var 11 och 12 år gamla, på grund av de skador han åsamkats i ett tidigare krig. Båda älskar de även deras bästa vän Inge, vars memoarer ligger till grund för handlingen i serien. Men när kriget åter står för dörren tar både Laust och Peter värvning, vilket oåterkalleligt kommer att förändra liven för alla inblandade.

Hela denna serien är bara gjord på ett så himla vackert sätt. Handlingen är vacker, karaktärerna är vackra och välskrivna, och den är så vackert, smart och snyggt filmad.

Och vi kan ju börja med att diskutera det visuella. Först och främst kanske man ska förtydliga att det inte är för intet som man har kunnat göra denna del så bra som man har gjort den. ”1864” hade en budget på 173 miljoner danska kronor. Det vill säga jäääävligt mycket pengar, och det är faktiskt den dyraste danska tv-produktionen någonsin. Dock behöver det ju inte bli bra bara för att man har mycket pengar, men här har man verkligen satsat allt på människor som kan sin sak. Men ja, det visuella skulle vi komma till.

Allt är bara väldigt stilrent och snyggt filmat, vare sig det rör vardagsscener eller blodiga krigsscener. Men det är också enkla små knep som gör att det blir så träffande, eftersom man verkligen har jobbat med att det visuella och ljudet ska komplettera varandra. Det finns så många exempel på hur man har jobbat med detta, men jag kommer bara nämna några. Till exempel, hur genialiskt är det inte att lägga på ljudet av en rinnande kran när en man med bortskjutna händer kommer in till fältsjukhuset? I bild får vi bara ett fokus på hans ansikte när han ligger där och förblöder, medan vi hör detta ljud av en kran i bakgrunden och undrar vad det är som låter. Tillslut låter man kameran glida ner under bordet, för att visa att det är blodet som rinner ur honom ner i en balja som låter.

Eller som när vi går och väntar på att tyskarna ska anfalla. Som tittare vet vi att de kommer att börja bombardera klockan 04.00, men det vet inte danskarna. Så medan vi får se hur de går omkring och utför sina vanliga sysslor hör vi hela tiden en tickande klocka, samtidigt som en kvinna gång på gång läser ”Fader vår”.

Eller när Monrad förtvivlat ber om ett tecken från Gud, och vi ser honom i sin förtvivlan inne i ett mörkt rum, med ryggen vänd mot ett stort fönster. Mitt i hans förtvivlan ser vi hur det börjar rinna blod på vissa av fönsterrutorna, och som tillslut täcker flera av dem. Men inte alla. För fönstret har precis blivit det tecken som Monrad bönar efter. Fönstren har färgats till den danska flaggan.

Jag vet inte hur jag någonsin kan återge dessa detaljer på ett sätt som gör serien rättvisa, men jag hoppas ändå att ni någonstans förstår på vilken nivå av filmskapande detta är.

Men vad nämnde jag mer, karaktärer och handling. Karaktärerna griper verkligen tag i en. De är alla så verkliga och man kan inte riktigt släppa taget om dem. Vissa av dem är inte verkliga, medan vissa som till exempel Monrad som jag nämnde tidigare, är det.

Och för att sammanfatta hur bra allt detta är tillsammans, ska jag tala om för er att jag grät igår kväll när jag såg det sista avsnittet. Jag grät. Och jag gråter inte.

Har ni inte sett ”1864” så hoppas jag verkligen att ni gör det nu. Med en gång. Serien förtjänar att ni gör det, och den förtjänar att ni uppskattar den.

För övrigt, behöver jag ens säga att det blir 10/10 på denna?

//Emelie

PS. Dagens låttips vet jag inte ens om det är ett tips. För det är ju faktiskt nästan bara sorgligt att Anders Nilsens ”Salsa tequila” och ”Galleriet 2015” av ZL-Project är bland mina top 5 mest spelade låtar på Spotify detta året. Men jag antar att jag nästan är tvungen att rekommendera dem till er just på grund av det. DS.

PS igen. IMORGON KOMMER SÄSONG 2 AV ”THE CROWN” VEM MER ÄN JAG TAGGAR SÖNDER?????? DS igen.

Three Dark Crowns

Tjena hejsan allihopa. Anledningen till att det har tagit ett tag innan det har dykt upp något nytt här, är för att jag började läsa i en bok, men efter att ha läst en tredjedel av den så tog jag en paus och började i en annan. Så idag är det den andra boken det ska handla om, ”Three dark crowns” av Kendare Blake. (Ja jag vet, bara av att höra namnet Blake går tankarna till en viss karaktär i Downton Abbey… men försök att inte tänka på det nu.)

Denna boken har jag haft i min ägo sedan 7 oktober förra året. Det är så långt efter jag ligger i min läslista hörni, det är inte kul. Jag har i alla fall gått och varit jättetaggad på att läsa den i över ett år, och var därför självfallet MYCKET lycklig när jag äntligen fick sätta tänderna i den.

threedarkdrowns3

”Three dark crowns” handlar om de tre trillingsystrarna Katharine, Arsinoe och Mirabella. Alla tre är de drottningar på ön Fennbirn, som i stort sett är helt isolerad från fastlandet och resten av världen. Katharine, Arsinoe eller Mirabella kommer en dag att bli den riktiga drottningen för ön, men ännu vet de inte själva vem av dem de kommer att bli. För precis som alltid så föds tre drottningar i varje generation. Men innan någon kan bli den slutgiltiga regenten, måste hon med hjälp av sina medfödda krafter förinta sina två systrar. När boken börjar är vi dock ännu inte framme vid tiden då de får börja försöka göra sig av med varandra, utan följer tiden fram tills dess att startskottet går.

En intressant aspekt i den här berättelsen, är att Fennbirn är ett matriarkat. Det är alltid en drottning som är regent, och denna får alltid tre trillingdöttrar som är de som ska slåss om makten. Religionen bygger också på att det är ”The Goddess” som har skänkt krafter till ön och invånarna på den, och styrs av kvinnliga prästinnor. Egentligen har inte detta en särskilt stor inverkan på handlingen i boken, det hade varit densamma om alla kvinnor byttes ut mot män osv. men jag tycker det är trevligt och nödvändigt att man skapar sådana samhällen i böcker och filmer mm.

Boken är skriven på ett sätt som gör att den går snabbt och läsa och bara flyter på, och man tröttnar inte på den. Dock har den egentligen inget ”sug” på det sättet att man blir helt trollbunden och måste vända blad. Visst händer det saker som finns där för att skapa spänning, men det är inget som verkligen greppar tag i mig och gör mig helt oförmögen att lägga ifrån mig boken, vilket jag saknar och hade förväntat mig. Istället för spänning tycker jag nästan att det blir lite mer mysläsning. Inte för att det är fel, men det var inte riktigt vad jag förväntade och önskade mig bara.

Alla de tre systrarna är huvudpersoner, och de tilldelas olika kapitel. Detta gör det dock lite rörigt eftersom de i större delen befinner sig på olika platser och påverkas för det mesta inte riktigt av samma händelser. Då blir det som tre olika handlingar med olika karaktärer tillhörande varje som man ska hålla reda på vilket blir rörigt. Dock förbättras detta lite på slutet där det blir mer som tre olika synvinklar på samma händelse som tillsammans för handlingen framåt, vilket jag uppskattar.

Som sagt har jag väntat länge och förväntansfullt på att läsa den här boken, men även om den är skön och lätt att läsa fyller den inte riktigt upp mina förväntningar. Jag hade velat ha lite mer spänning och lite mer mörker för att den skulle kunna komma upp till de riktigt höga betygen, och den skulle även behöva vara något mindre rörig även om det kan vara svårt att få den helt klar då den har tre huvudkaraktärer.

”Three dark crowns” av Kendare Blake får av mig 7/10 aloe vera-plantor (köpt en en aloe vera för några veckor sedan och sitter och kollar på den nu och gud vad den är fin), och jag ser ändå fram emot att läsa fortsättningen ”One dark throne” och har hopp om att spänningen och mörkret ska bestämma sig för att göra sig mer påminda i den.

För er som är intresserade styra er skuta mot Fennbirn, kan det vara bra att veta att ”Three dark crowns” än så länge inte finns översatt till svenska men är lätt att få tag i på engelska

//Emelie

Idag tycker jag ni ska lyssna på Bastilles nya låt ”World gone mad”.

Dunkirk

Nu var det ju faktiskt så att vi var på bio och såg denna för ganska länge sedan, och har ända sedan dess funderat på att skriva några rader om ”Dunkirk”, men det har liksom inte riktigt hunnits med. Men dagen till ära när Harry Styles faktiskt ska spela på Fryshuset i Stockholm, så känns det som att det faktiskt kan vara på tiden att vi tar tag i det.

Som sagt gick vi och såg ”Dunkirk” på bio för ett tag sedan, och trots att det nu för tiden är så rackarns dyrt att gå på bio så var våra pengar väl spenderade. Under precis hela filmen satt hela salongen på helspänn, och en stark känsla av obehag kröp under skinnet på en. Detta trots att jag inte skulle säga att den följer den dramaturgiska kurvan som filmer och böcker och serier för det mesta brukar följa och som används för att skapa spänning. ”Dunkirk” peakar liksom aldrig någonstans, utan har ett jämnt flow av spänning, så det du Christopher Nolan, det har du regisserat bra.

Hela filmen är lite… ovanlig? Jag är tycker i alla fall att den inte riktigt påminner om något jag har sätt förut, i alla fall inte något som lyckas behålla spänningen på samma sätt. Till exempel är ”Dunkirk” också lite ovanligt ljudsatt. Innan jag själv såg filmen hade jag av vänner hört att ”det inte är någon musik i den”, vilket jag tyckte kändes lite konstigt. Men jo, det är musiken i den. Musiken är dock inte mer hela tiden som ett bakgrundsstöd vilket den i de allra flesta fall annars är. Den kommer där den är nödvändig.

Ett najs moment som kommer ganska tidigt i filmen är också ett gäng mystiska siffror som man till en början inte fattar ett skit av, men allt eftersom tiden går så ser man ljuset Jonathan. Tänker dock inte avslöja vad det är, för vet ni inte så tycker jag att det kan vara lite kul att få klura ut själv när man ser filmen.

För övrigt är skådespelet också bra, och jag blev lyckligt överraskad (eller blev och är jag ens överraskad?) över att Harry bae Styles levererar sina få repliker riktigt fint.

Hur eller hur är detta en film som alla borde se, och har du ännu inte gjort det – gör det. Här hittar du trailern.

Vi gillar som sagt den här filmen, så ”Dunkirk” får 10/10, och Harry Styles får också 10/10.

//Emelie

Önskar ju innerligt att man ikväll befann sig på Fryshuset i Stockholm för att se Harryboi, men man kan inte få allt i världen. Även om det smärtar ibland. Menmen, alla vi som inte är där får väl bara sitta och vänta på musikvideon till ”Kiwi” som släpps på onsdag. 20171105_154605

 

Varsel

Hoppas att skolstarten/första jobbtiden efter semestern inte varit alltför hemsk. Själv har jag haft fullt upp med läxor, friluftsliv (vi vandrar två jävla mil, bor i en jävla skog i ett jävla tält, för att sedan paddla cirkus 7 timmar dagen efter:) har inte alls varit sjuk i två veckor efter det) och allt vad första tiden av skolan innebär. Men skit samma, nu sitter jag här och har *äntligen* fått tid att läsa lite igen. Så dagens recension ska handla om en bok som många av världens invånare känner till, och nu när Stephen King är i hetluften passar det väl utmärkt att snacka lite om ”Varsel”, eller ”The Shining” som den heter på engelska.

varsel.jpg

Jack Torrance är en nykter alkoholist. Han har förlorat sitt jobb. Han har varit nära att förlora sin fru. Att ta jobbet som fastighetsskötare på det stora Overlook-hotellet under vintermånaderna verkar vara hans enda chans till bättring.

Men när han och hans familj anländer upptäcker hans femårige son Danny att saker inte står riktigt rätt till. Overlooks historia är verkligen inte fläckfri, och trots att de tre är helt ensamma vet Danny att något hemskt lurar i skuggorna. Kommer de verkligen att komma ut från hotellet levande?

(sitter och lyssnar på gamla One Direction-låtar under skrivandets gång, så det är verkligen svårt att komma in i rätt stämning. Var aldrig något 1D-fan, men det är fett mysig musik. Man vill tralla med i låtar man aldrig hört liksom)

 

Nej, men asså vad ska man säga? King är fantastisk. Hans skrivande kryper under skinnet och när Jack börjar bli lite cray-cray känns det ändå typ så naturligt? ”Det är klart att du vill mörda din fru och din son, jag förstår precis”-känsla. Det finns liksom inte så mycket mer att säga. Läs om du inte har läst och SE FILMEN. Alltså boken är ju helt fantastisk, men filmen är typ lika fantastisk. Jack Nicholson – jag kan inte ens sätta ord på det. Han är bara helt fantastisk som galna människor (mamma och jag brukar diskutera detta ämne ganska ofta). Inga specialeffekter, väldigt långsam och krypande. Helt fantastisk.

Har ”Varsel” på något sätt undgått dig så tycker jag att du ska läsa den i höstmörkret med en kopp te och ett levande ljus tänt. Samt några lampor. Kanske en strålkastare, om man är lagd åt det lättskrämda hållet. Filmen ska ses en regnig eftermiddag/kväll gärna i sällskap av en vän som förslagsvis inte är mörkrädd. Eller så gör man som jag och säger ”fan heller” och lever sitt liv i ensamhet och får därmed deala med att inte kunna gå någonstans i hemmet utan att ha en lampa/ficklampa tänd. Valet är ditt, boken får av mig 8,5/10, då den kan bli lite seg på sina ställen, men fortfarande mucho gracias.

//Matilda

 

 

The Invasion of the Tearling

Denna boken trodde vi att vi hade skrivit en recension av. Men sen upptäckte vi att vi inte hade det. Så därför tänkte jag göra det nu när jag har läst ut den. Och eftersom den är uppföljaren till Erika Johansens ”The Queen of the Tearling” så läser du snart på egen risk!

”The Invasion of the Tearling” tar vid strax efter var den förra boken slutade. Kelsea är drottning i The Tearling, och hotet från Mortmesne och The Red Queen fortsätter hela tiden att växa. Efter att Kelsea tagit beslutet att stoppa transporterna med folk från The Tearling som tas som slavar och skickas till Mortmesne står en sak snart klar. Mortmesne kommer att invadera The Tearling.

Trots evakueringar av folket går ingen säker förens man kan stoppa The Red Queen och hennes armé, som snart kommer att stå utanför New London utan att behöva tveka på att anfalla. Men kan Kelseas numera allt tilltagande visioner hjälpa henne fram till en lösning, som kan rädda både hennes folk och hennes rike?

theinvasion

”The Invasion of the Tearling” är en fantastisk fortsättning på sin föregångare, och för ovanlighetens tycker jag att uppföljaren slår den första boken. ”The Invasion of the Tearling” känns oerhört mer händelserik än ”The Queen of the Tearling”, även om den faktiskt inte är det. Det känns som den håller ett högre tempo, och det gillar jag. Den bjuder också på en härlig blandning av händelser som lätt går att räkna ut i förväg, samt händelser som man inte alls ännu kan förstå.

Liksom ”The Queen of the Tearling” innehåller den här boken inte bara stycken där man får veta hur det går för Kelsea, utan även stycken om The Red Queen och några bikaraktärer. För det mesta stör jag mig ganska mycket på detta, då Kelseas delar är de jag tycker är mest intressanta. Även vid slutet av boken håller jag fast vid detta, även om en karaktärs berättelse har vuxit starkt för mig – nämligen Lilys. I början förstod jag verkligen inte vart det skulle leda till, men ju mer man börjar förstå desto mer intressant blir det.

Som jag sa så tycker jag att ”The Invasion of the Tearling” på många sätt är bättre än ”The Queen of the Tearling” och därför får den ett bättre betyg, 8/10. Nu väntar jag spänt på sista delen i serien, ”The Fate of the Tearling”.

//Emelie

Idag blir det inget musiktips, men ett poddtips. Medans det ännu är sommar och många fortfarande är lediga tycker jag man ska ta sig tiden att lyssna på P3 Historia. En härlig blandning av historiska personer och händelser, berättade och dramatiserade på en och samma gång. Perfekt att lyssna på i hängmattan, på stranden eller när man lagar mat.

Scarlet

HEJSAN i caps lock jadå go hard or go home. Hoppas att sommaren har varit bra än så länge (men fan va jobbigt det va att skriva??? emelies dator är mycket större än min, fattar inte hur alla ni med mac orkar röra såhär mycket på händerna???? får ju träningsvärk), trots kanske inte jättesomrigt väder. Vi kan meddela att det va varmt på Kreta, lite för varmt ibland, men det var trevligt. Vi fick en melon av en man som körde en stor lastbil med en massa andra meloner på släpet och det bodde en massa danskar på vårt hotell. Dock var det väldigt angenämt att gå av planet i Göteborg och känna ett lätt sommarregn slå emot en i den kyliga sommarnatten. Så, det får va nog med lifestyle-blogging för idag.

FÖR NU ska tänker jag berätta om en bok som jag läste för ett tag sedan. Det var rätt längesen faktiskt. Typ innan vi åkte iväg. MEN jaja, det har varit mycket på gång, många kladdkakor som skulle bakas och många avsnitt av många tv-serier som skulle (och ska) kollas. Boken heter iallafall ”Scarlet” och är andra delen i serien ”The Lunar Chronicles”. Första delen heter ”Cinder” och har du inte läst den så kan jag utfärda en liten spoilervarning.

cinder.jpg

Cinder är tillbaka och på flykt undan Samväldet och Lunas diktatordrottning. Tillsammans med en annan förrymd fånge försöker hon bestämma sig för hur hon ska göra med sitt nya liv: ska hon omfamna all ny information som getts henne och göra vad alla andra anser vara rätt, eller ska hon lyssna på sitt hjärta och göra vad som känns bäst för henne?

scarlet

Samtidigt får vi även träffa Scarlet, en ung tjej som oroar sig för sin farmor som är försvunnen. Eftersom att polisen inte kommer nån vart i sökandet bestämmer sig Scarlet för att ta sökandet i egna händer och tillsammans med den mystiske främligen Wolf ger hon sig ut på jakt efter hennes farmor.

Precis som ”Cinder” så är ”Scarlet” en väldigt förutsägbar bok. Man förstår vem som kommer göra vad, vem som kommer säga vad och varför personen i fråga inte är van vid att äta tomater. MEN ett litet plus i kanten till ”Scarlet” för en plottwist som jag inte såg komma! Bra jobbat!

Men precis som dess föregångare är ”Scarlet” en underhållande bok. Kul att läsa liksom, lättsam och härlig. Tyckte att ”Cinder” flöt på lite bättre, men jag tycker absolut att ni ska läsa vidare i serien. Det tänker jag göra iaf. ”Scarlet” av Merissa Meyer är absolut läsvärd om man gillar sci-fi med den klassiska ”tonårsstämpeln” på. Den får av mig 6/10.

//Matilda

Djupa tanka med Matilda: 

ok så here’s the deal: ja ska tydligen ha läsglasögon, för mm ja det va väl nåt litet fel på mitt lilla ögeliöga som gör det lite ansträngt och sånt mmmm huvudvärk mmmm. men innan de är färdiga så lånar jag mammas som kostade typ 20spänn på Ö&B och de är ju inte de bästa som finns, men såhär när jag sitter och skriver vet ja nt riktigt om ja ska ha dom överhuvudtaget? ser typ suddigt utan dom men de är verkligen inte bra så ser nästan suddigt med dom??? asså gud vad jag klagar på livet, i-landsproblem som fan. MEN asså gud värst av allt (när vi ändå snackar om att klaga) va på ett konfaläger (jesus is with u, ay caramba) när en ja delade rum med blev arg på mig och mina vänner (hen blev arg för allt, en gång frågade hen om värktabletter men när hen fick en va det fel för det va tydligen tvunget att va av ett annat märke) för att vi inte hade med några tabletter mot glutenallergi till hen??? ingen av mina vänner är glutenallergiker???