Varsel

Hoppas att skolstarten/första jobbtiden efter semestern inte varit alltför hemsk. Själv har jag haft fullt upp med läxor, friluftsliv (vi vandrar två jävla mil, bor i en jävla skog i ett jävla tält, för att sedan paddla cirkus 7 timmar dagen efter:) har inte alls varit sjuk i två veckor efter det) och allt vad första tiden av skolan innebär. Men skit samma, nu sitter jag här och har *äntligen* fått tid att läsa lite igen. Så dagens recension ska handla om en bok som många av världens invånare känner till, och nu när Stephen King är i hetluften passar det väl utmärkt att snacka lite om ”Varsel”, eller ”The Shining” som den heter på engelska.

varsel.jpg

Jack Torrance är en nykter alkoholist. Han har förlorat sitt jobb. Han har varit nära att förlora sin fru. Att ta jobbet som fastighetsskötare på det stora Overlook-hotellet under vintermånaderna verkar vara hans enda chans till bättring.

Men när han och hans familj anländer upptäcker hans femårige son Danny att saker inte står riktigt rätt till. Overlooks historia är verkligen inte fläckfri, och trots att de tre är helt ensamma vet Danny att något hemskt lurar i skuggorna. Kommer de verkligen att komma ut från hotellet levande?

(sitter och lyssnar på gamla One Direction-låtar under skrivandets gång, så det är verkligen svårt att komma in i rätt stämning. Var aldrig något 1D-fan, men det är fett mysig musik. Man vill tralla med i låtar man aldrig hört liksom)

 

Nej, men asså vad ska man säga? King är fantastisk. Hans skrivande kryper under skinnet och när Jack börjar bli lite cray-cray känns det ändå typ så naturligt? ”Det är klart att du vill mörda din fru och din son, jag förstår precis”-känsla. Det finns liksom inte så mycket mer att säga. Läs om du inte har läst och SE FILMEN. Alltså boken är ju helt fantastisk, men filmen är typ lika fantastisk. Jack Nicholson – jag kan inte ens sätta ord på det. Han är bara helt fantastisk som galna människor (mamma och jag brukar diskutera detta ämne ganska ofta). Inga specialeffekter, väldigt långsam och krypande. Helt fantastisk.

Har ”Varsel” på något sätt undgått dig så tycker jag att du ska läsa den i höstmörkret med en kopp te och ett levande ljus tänt. Samt några lampor. Kanske en strålkastare, om man är lagd åt det lättskrämda hållet. Filmen ska ses en regnig eftermiddag/kväll gärna i sällskap av en vän som förslagsvis inte är mörkrädd. Eller så gör man som jag och säger ”fan heller” och lever sitt liv i ensamhet och får därmed deala med att inte kunna gå någonstans i hemmet utan att ha en lampa/ficklampa tänd. Valet är ditt, boken får av mig 8,5/10, då den kan bli lite seg på sina ställen, men fortfarande mucho gracias.

//Matilda

 

 

Annonser

The Invasion of the Tearling

Denna boken trodde vi att vi hade skrivit en recension av. Men sen upptäckte vi att vi inte hade det. Så därför tänkte jag göra det nu när jag har läst ut den. Och eftersom den är uppföljaren till Erika Johansens ”The Queen of the Tearling” så läser du snart på egen risk!

”The Invasion of the Tearling” tar vid strax efter var den förra boken slutade. Kelsea är drottning i The Tearling, och hotet från Mortmesne och The Red Queen fortsätter hela tiden att växa. Efter att Kelsea tagit beslutet att stoppa transporterna med folk från The Tearling som tas som slavar och skickas till Mortmesne står en sak snart klar. Mortmesne kommer att invadera The Tearling.

Trots evakueringar av folket går ingen säker förens man kan stoppa The Red Queen och hennes armé, som snart kommer att stå utanför New London utan att behöva tveka på att anfalla. Men kan Kelseas numera allt tilltagande visioner hjälpa henne fram till en lösning, som kan rädda både hennes folk och hennes rike?

theinvasion

”The Invasion of the Tearling” är en fantastisk fortsättning på sin föregångare, och för ovanlighetens tycker jag att uppföljaren slår den första boken. ”The Invasion of the Tearling” känns oerhört mer händelserik än ”The Queen of the Tearling”, även om den faktiskt inte är det. Det känns som den håller ett högre tempo, och det gillar jag. Den bjuder också på en härlig blandning av händelser som lätt går att räkna ut i förväg, samt händelser som man inte alls ännu kan förstå.

Liksom ”The Queen of the Tearling” innehåller den här boken inte bara stycken där man får veta hur det går för Kelsea, utan även stycken om The Red Queen och några bikaraktärer. För det mesta stör jag mig ganska mycket på detta, då Kelseas delar är de jag tycker är mest intressanta. Även vid slutet av boken håller jag fast vid detta, även om en karaktärs berättelse har vuxit starkt för mig – nämligen Lilys. I början förstod jag verkligen inte vart det skulle leda till, men ju mer man börjar förstå desto mer intressant blir det.

Som jag sa så tycker jag att ”The Invasion of the Tearling” på många sätt är bättre än ”The Queen of the Tearling” och därför får den ett bättre betyg, 8/10. Nu väntar jag spänt på sista delen i serien, ”The Fate of the Tearling”.

//Emelie

Idag blir det inget musiktips, men ett poddtips. Medans det ännu är sommar och många fortfarande är lediga tycker jag man ska ta sig tiden att lyssna på P3 Historia. En härlig blandning av historiska personer och händelser, berättade och dramatiserade på en och samma gång. Perfekt att lyssna på i hängmattan, på stranden eller när man lagar mat.

Scarlet

HEJSAN i caps lock jadå go hard or go home. Hoppas att sommaren har varit bra än så länge (men fan va jobbigt det va att skriva??? emelies dator är mycket större än min, fattar inte hur alla ni med mac orkar röra såhär mycket på händerna???? får ju träningsvärk), trots kanske inte jättesomrigt väder. Vi kan meddela att det va varmt på Kreta, lite för varmt ibland, men det var trevligt. Vi fick en melon av en man som körde en stor lastbil med en massa andra meloner på släpet och det bodde en massa danskar på vårt hotell. Dock var det väldigt angenämt att gå av planet i Göteborg och känna ett lätt sommarregn slå emot en i den kyliga sommarnatten. Så, det får va nog med lifestyle-blogging för idag.

FÖR NU ska tänker jag berätta om en bok som jag läste för ett tag sedan. Det var rätt längesen faktiskt. Typ innan vi åkte iväg. MEN jaja, det har varit mycket på gång, många kladdkakor som skulle bakas och många avsnitt av många tv-serier som skulle (och ska) kollas. Boken heter iallafall ”Scarlet” och är andra delen i serien ”The Lunar Chronicles”. Första delen heter ”Cinder” och har du inte läst den så kan jag utfärda en liten spoilervarning.

cinder.jpg

Cinder är tillbaka och på flykt undan Samväldet och Lunas diktatordrottning. Tillsammans med en annan förrymd fånge försöker hon bestämma sig för hur hon ska göra med sitt nya liv: ska hon omfamna all ny information som getts henne och göra vad alla andra anser vara rätt, eller ska hon lyssna på sitt hjärta och göra vad som känns bäst för henne?

scarlet

Samtidigt får vi även träffa Scarlet, en ung tjej som oroar sig för sin farmor som är försvunnen. Eftersom att polisen inte kommer nån vart i sökandet bestämmer sig Scarlet för att ta sökandet i egna händer och tillsammans med den mystiske främligen Wolf ger hon sig ut på jakt efter hennes farmor.

Precis som ”Cinder” så är ”Scarlet” en väldigt förutsägbar bok. Man förstår vem som kommer göra vad, vem som kommer säga vad och varför personen i fråga inte är van vid att äta tomater. MEN ett litet plus i kanten till ”Scarlet” för en plottwist som jag inte såg komma! Bra jobbat!

Men precis som dess föregångare är ”Scarlet” en underhållande bok. Kul att läsa liksom, lättsam och härlig. Tyckte att ”Cinder” flöt på lite bättre, men jag tycker absolut att ni ska läsa vidare i serien. Det tänker jag göra iaf. ”Scarlet” av Merissa Meyer är absolut läsvärd om man gillar sci-fi med den klassiska ”tonårsstämpeln” på. Den får av mig 6/10.

//Matilda

Djupa tanka med Matilda: 

ok så here’s the deal: ja ska tydligen ha läsglasögon, för mm ja det va väl nåt litet fel på mitt lilla ögeliöga som gör det lite ansträngt och sånt mmmm huvudvärk mmmm. men innan de är färdiga så lånar jag mammas som kostade typ 20spänn på Ö&B och de är ju inte de bästa som finns, men såhär när jag sitter och skriver vet ja nt riktigt om ja ska ha dom överhuvudtaget? ser typ suddigt utan dom men de är verkligen inte bra så ser nästan suddigt med dom??? asså gud vad jag klagar på livet, i-landsproblem som fan. MEN asså gud värst av allt (när vi ändå snackar om att klaga) va på ett konfaläger (jesus is with u, ay caramba) när en ja delade rum med blev arg på mig och mina vänner (hen blev arg för allt, en gång frågade hen om värktabletter men när hen fick en va det fel för det va tydligen tvunget att va av ett annat märke) för att vi inte hade med några tabletter mot glutenallergi till hen??? ingen av mina vänner är glutenallergiker???

Morfar skrev inga memoarer

GUSTAV FRIDOLINbae har skrivit dagens samtalsämne. Jag tycker att han är väldigt rolig och verkar vara en trevlig människa och hans sätt att se på skolan utifrån oss ungdomars perspektiv uppskattar jag verkligen. Det är faktiskt det som till stor del har lagt grunden till ”Morfar skrev inga memoarer”. Det började som ett sista försök att få den högstadieklassen han undervisade i historia att faktiskt ta in det han undervisade om, och enligt han själv så lyckades han. Jag har läst! Nu ska ni få veta vad jag tyckte! Men först: en kort sammanfattning.

gurrafridde

Fridolin skriver alltså om sin morfars liv: hans uppväxt i det lilla Göinge, hur han blev tvungen

att ta sig ut i världen, hur han återvände och sedan frivilligt begav sig på egna äventyr. Han skriver om hur den lilla världen kan kännas så enormt stor och hur inget behöver gå som man förväntar sig att det ska gå.

*tog en paus för att äta ett knäckebröd med kanelsmak för vanliga knäckebröd är inte goda*

OK så jag älskade den här boken, och inte bara för att jag är partiskt och gillar Fridolin. Det är en fantastik berättelse om en, vad det verkar, fantastisk person. Den är otroligt varmt skriven och jag hade riktig feel good-känsla genom hela boken.

ÅÅhhh vad det här är bra. Man får en inblick i hur Sverige såg ut för ”de vanliga” genom 1900-talet och hur allt förändras med tiden. Men får en inblick i hur ett liv kan se ut, ett helt annat liv med helt andra förutsättningar och händelser än vad vi lever idag. Läs bara. Vem du än är, var du än är, bara läs.

Jag älskar den här boken. Av mig får den 10/10.

//Matilda

btw förvånar det er att man på första sidan möts av den klassiska ”TACK! Genom att välja en klimatsmart pocket från Månpocket bidrar du till vårt arbete för att göra produktionen av pocketböcker miljövänligare.” det är ju trots allt Gustav Fridolin.

Blodbokens tid

Tjosan! Eftersom det i stort sett är för varmt för att göra något annat än att lägga sig i skuggan och läsa, så gjorde jag såklart inget annat. Det resulterade i att jag läste ut ”Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson, som är en bok med fiktiv handling men som till viss del bygger på till exempel personer som funnits i historien.

blodbokenstid

I ”Blodbokens tid” får vi följa kung Magnus av Sverige, som i början av boken befinner sig i Kalmar (kanske ville även han ta del av den stad som i modern tid nu blivit utsedd till årets sommarstad tre år i rad för ja den var ju fin reda på 1300-talet när kung Magnus levde). Han ska bege sig ner mot Skåne för att bevittnat sin kusin Ingas bröllop med hertig Hans av Slesvig. Vad han inte vet är att vissa smider ondskefulla planer och planerar att typ trasha bröllopet och döda Magnus, hans fru och deras barn för att de vill ha en annan kung.

På det hela taget är ”Blodbokens tid” en helt okej bok, men jag känner aldrig riktigt att den är så spännande och fängslande som jag hade önskat. Språket blir ofta lite drygt och kan kännas rätt så konstlat. Inte heller tycker jag att ”Blodbokens tid” är en passande titel på boken. Efter att ha läst boken förstår jag absolut varför den heter som den gör, men det känns som man har döpt den efter en sidokaraktär som egentligen inte spelar särskilt stor roll för berättelsen. Speciellt när ämnet bara tas upp cirka 3 gånger i hela boken. 🙂 Innan jag började läsa trodde jag att Blodboken var en bok som man läser, men det var det visst inte. Det var en bok. Som trädet bok. Fun fact sådär,jag vet inte om det bara är jag som tolkade det så lol.

Boken får 5/10 glassar då den inte riktigt levde upp till vad jag hade hoppats på.

//Emelie

Minns ni Oskar Linnros låt Från och med du? Ja det gör ni, och den är bra faktiskt så lyssna på den.

Året med Ernst

Hej, och grattis till er som har gått på sommarlov, tagit studenten eller har gått på semester! Och till er som precis som vi har ett litet tag till innan det officiellt står ledighet på schemat: det är inte långt kvar nu.

Trots att det snart är sommarlov för min egen del så har jag inga sommarkänslor än. Alls. Överhuvudtaget. Men lite hjälp på traven med att få igång de känslorna fick jag i alla fall när jag igår läste det sista kapitlet jag hade kvar att läsa i ”Året med Ernst”, skriven av ingen mindre än Ernst Kirchsteiger aka kungen av alla mysgubbar själv. (För er som inte lyckades lista ut det så var det sommarkapitlet jag läste igår då för ja det är väl lite svårt att få igång sommarkänslorna om man sitter och kollar på bilden med snö. Kanske är det det felet jag har gjort hela våren när jag suttit hemma och kollar på otaliga bilder och videor men snö och skidåkning, menmen…)

ernst

Framsidan på denna boken tycker jag sammanfattar vad den innehåller mycket bra. Vi har

såklart titeln på boken, ”Året med Ernst”, tillsammans med en bild på Ernst där han ser så from ut som bara han kan göra, och bokens slogan ”Två meter kärlek med mat, blommor, tankar och inredningstips”. Det är precis vad boken innehåller, uppdelat i fyra olika kapitel efter årets fyra årstider. Och lite fina förord också såklart. Själv har jag alltså valt att läsa boken genom hela året, och lästa höstkapitlet när det började bli höst och vinterkapitlet när det började bli vinter och så vidare, för att få lite inspiration och känslor kring de olika årstiderna.

För att sammanfatta hela boken i ett ord skulle jag säga ”mys”. Man märker att Ernst själ talar till en genom boken, och den är fylld av mysiga bilder, mysiga ord och tankar från Ernst, mysiga recept och mysiga tips på inredning. Allting är mysigt. Och därför får ”Året med Ernst” 10/10 i mysfaktor.

Läs den och mys.

/Emelie

Dagens låttips blir att tänka tillbaka. Fundera på vilka sånger ni sjöng på skolavslutningarna på lågstadiet. Tänk tillbaka på en gammal sommarplåga som du inte har hört på länge, och som det helt enkelt är omöjligt att inte sjunga med i när du helt plötsligt hör den igen och direkt får tillbaka massa minnen från just den sommaren. En sån låt för mig är till exempel Summer Paradise ft. Sean Paul som Simple Plan släppte inför sommaren 2012. Fina grejer det. Eller Sången om sommaren som min klass sjöng när jag slutade ettan. Det är också mys det.

Las Chicas Del Cable

Hello! (japp vi blev lite internationella redan från början.) Idag har jag ätit kroppkakor, men det är tyvärr inte den lyckan jag ska prata om idag även om det gjorde mig väldigt glad. Idag kommer det heller inte handla om någon bok, utan en serie. I veckan såg jag klart det åttonde och hittills sista avsnittet av Netflix första spanska originalserie. Och nu gör jag inget annat än att längta efter fortsättningen, som jag redan från början kan tala om kommer komma! Första säsongen är nämligen indelad i två block, med åtta avsnitt i varje. Hittills har det första blocket släppts, men Netflix har ännu inte gått ut med datum för när nästa block kommer att släppas. Jag hoppas dock att det kommer snarast möjligt.

Men innan vi börjar prata om fortsättningen kanske vi ska ta det hela från början. ”Las chicas del cable”, eller ”Cable girls”, eller ”Flickorna i växeln” som serien så fint har blivit översatt till på engelska och svenska är alltså en spansk originalserie från Netflix (jag gillar den spanska titeln bäst och det är även den jag använder för jag känner mig lite intellektuell när jag får använda mina icke existerande spanskkunskaper). Serien handlar inte helt oväntat om några kvinnor som jobbar i växeln på ett telefonbolag i Madrid under 1920-talet. Detta kanske inte låter så himla rafflande (om man inte som jag går igång på allt som har med kostymdrama att göra), men där tar man sig miste. Serien tar på många sätt upp främst hur det är att vara kvinna i en ytterst mansdominerad värld. Och jag tycker den gör det bra. Självklart måste man ta den här serien med en nypa salt då det väldigt tydligt märks att den inte är 100% exakt med verkligheten, men som sagt tar den upp flera viktiga punkter som hustrumisshandel, och överlag hur män och kvinnor behandlas olika.

Så summan av kardemumman (jag gillar dock inte kardemumma men aja man kan ju låtsas) är att jag gillar detta. ”Las chicas del cable” är en snyggt gjord serie som följer flera karaktärer och spinner i flera trådar samtidigt, utan att tappa fokus för mycket. Efter att ha sett de åtta avsnitten som finns ute vet jag allvarligt talat inte hur jag ska stå ut med att vänta på resten, då det känns som att allting står på spel eftersom inga av trådarna man har spunnit i har klarats upp och det hela slutar med en jädrans cliffhanger.

Skriv gärna en kommentar om du också har sett serien eller funderar på att se den, skulle gärna prata av mig med någon annan om den!

/Emelie

Dagens låttips blir ju såklart att lyssna på hela Harry Styles album, för ja… vem älskar inte Harry Styles? När man har lyssnat klart på det kan man ju även ta och lyssna på låten ”Salt” av B Miles, som man kommer känna igenom som introlåten till just ”Las chicas del cable”. Och nu höll jag precis på att glömma! Bastille gjorde en ny live lounge-spelning i veckan och ja det kan man fan inte missa heller.

Antikrists mirakler

Ja jag vet, det var 100 år sen jag skrev något. Men det händer mycket grejer nu helt enkelt, och mycket av det tar mycket tid. Det har tyvärr denna boken också gjort. ”Antikrists mirakler” av Selma Lagerlöf var tyvärr inte lika bra som jag ville att den skulle vara.

Jag började läsa i början av året (japp du läste rätt I början av året) men har inte blivit klar förens nu. Eller ja typ förra helgen men sen har jag inte haft tid till att skriva). Anledningarna till att det har tagit så lång tid är för att den har varit jobbig och läsa då den tar tid, och jag inte tycker den är särskilt fängslande. I mitten av boken var jag tvungen att läsa en annan bok, för att få en paus från denna.

semla.jpg”Antikrists mirakler” utspelar sig i den italienska staden Diamante. Och dääääär…. lever folk. Typ. Nejmen det kommer en kristusbild och så blir det lite kaoz in the houze och sen är Gaetano och donna Micaela kära men sen åker Gaetano iväg och och då ska donna Micaela bygga en järnväg och sen… vänta va? Frågade du vilka Gaetano och donna Micaela är? Tyvärr har jag inget bra svar på det för jag vet knappt själv.

Jag upplever hela boken som rörig då det känns som att det hela tiden kastas in nya karaktärer, utan att det egentligen gör det. I vissa kapitel förflyttas handlingen till någon annanstans och handlar om någon annan karaktär som antagligen på något sätt ska tillföra någonting i våra tankar när vi läser själva huvudberättelsen. Dock tycker jag att man släpper dessa sidospår utan att binda samman dem med handlingen tillräckligt, och därför känns de i de allra flesta fall oerhört onödiga.

Boken blir dryg och rörig oh det genererar i att jag inte kommer sätta något högt betyg. 2/10 kanske det får bli? För trots allt så tog jag mig ju igenom den? Ja vi säger väl det.

Gott folk, som avslutning vill jag bara påminna er om att nu inte glömmer bort att kolla på finalen av Let’s dance ikväll (heja Anja!!!!!) och missa för guds skulle inte Eurovision song contest imorgon kväll. (Har en hemlig dröm om att programleda det en gång i mitt liv. Nu är den drömmen inte så hemlig längre.) Men missa inte det. Seriöst. ESC och säsongspremiären av På spåret är ju årets största TV-händelser.

//Emelie

Tipsar även om att lyssna på Steffos låt ”Hatten av”. Har inte lyssnat själv än men antagligen är den mycket bra, eller molto buono som man skulle ha sagt i Diamante.

Etthundra mil

Om tid kunde mätas i sträckor som centimeter, meter och så vidare så känns ”Etthundra mil” som en rätt lagom beskrivning på hur lång tid det var sedan någon av oss skrev något här. Det har varit uppsatser hit, uppsatser dit, studiebesök i Stockholm, skolkabaré fyra dagar i sträck (skojar inte, från 08.20-20.00 söndag till onsdag förra veckan (MEN SÅ VÄRT DET har aldrig haft så roligt i hela mitt liv)) samt hade vi besök av en liten fluffig varelse (en katt.) vid namn Bagheera hela förra veckan. MEN det ska det bli ändring på idag. Jag tänker snacka lite om boken som redan omnämnts två gånger på väldigt kort tid här idag, nämligen ”Etthundra mil” (där kom en tredje) av Jojo Moyes.

Om någon trevlig människa läst några av våra tidigare inlägg har den människan kanske märkt 100milatt jag (Matilda) kind of älskar Jojo. Hennes sätt att skriva är så fantastiskt realistiskt och trovärdigt, så mänskligt och down to earth trots att hennes huvudkaraktärer ofta är ganska färgstarka personer. Jag är såld, helt enkelt. Jojo, jag bugar inför dig och din konst.

”Etthundra mil” handlar om Jess Thomas. Hennes tillvaro är inte som alla andras: trots att hon blott är 26 (eller 27, whateva där nånstans strax över tjugofem iaf) år gammal har hon en tonårig (styv)son som blir misshandlad i skolan, en nioårig dotter som är lite av ett mattegeni, samt en man som inte visat minsta intresse för varken henne eller barnen på två år. Pengarna räcker knappt till mat och hyra, men när dottern Tanzie erbjuds en plats på en bra privatskola vill Jess inte behöva säga nej. Men för att Tanzie ska kunna börja där måste hon vinna Skottlands matematikolympiad, och därmed ta hem prispengarna på femtusen pund.

Problemet är bara att familjen inte ens har råd med resan till Skottland. Men, helt plötsligt dyker IT-miljonären Ed upp som en räddare i nöden. Han erbjuder sig att köra hela vägen från södra England till Aberdeen. Men ska de hinna i tid?

”Livet efter dig” är fortfarande min favorit bland Moyes böcker, men ”Etthundra mil” är inte jättelångt bakom. Återigen, Jojo lyckas skapa otroliga karaktärer som berör. Eds karaktärsutveckling är även någonting att prisa. Väldigt naturlig på någe vis, men ja, visst var det väntat, men ändå inte konstigt smörigt? Om du läst, fattar du vad jag menar? Om du inte läst: läs.

”Etthundra mil” är en väldigt bra bok. Jag rekommenderar den starkt. 8,5/10 påskkycklingar.

//Matilda

I dagens Djupa tankar med Matilda:

lyssna på dansk musik. det är underbart. speciellt rap och hip hop. tycker egentligen inte så mycket om dessa två genrer men på danska blir det bra. gosigt liksom. när du ändå är inne på någon applikation som spelar musik (eller om du lyssnar på kassettband (ping, 13 reasons why)) så lyssna på ”Fjärilslarvens sång” av James & Karin. den är så episk.